Först uppgiven av Dusén (1880). Som sagesmän anges Behm och Warodell. Lokalerna låg i Vemdalen och Storsjö kyrkby. Birger (1908a) upptar endast dessa fynd.

Det finns inga uppgifter om växtsättet. Man kan förmoda att arten växer på stränder, i diken samt vid bäckar och källdrag (Jfr Lange 1938).

Höjdgräns 710 m: Storsjö: stranden av Nedre Skärvagen nedom Skärvagsvallen (18C 4i, Nilsson 1976).

Endast de tre nämnda lokalerna är kända. Herbariebelägg saknas. Om man bortser från Storsjöbygden i Jämtland är bäckveronika ytterst sällsynt i hela Norrlands inland.