Först uppgiven av Smith (1920), som D. rupestris, dvs med en nomenklatur som någorlunda överensstämmer med den nu gängse. Men troligen var det denna art, som redan Sjöstrand (1833) avsåg med sin uppgift om D. hirta från Hamrafjället och Axhögen. Flera tidiga belägg finns från Hamrafjället (t ex 1836, TH i UPS).

Typiska lokaler är kalkrika, torra och soliga. Oftast utgörs de av vittrade block, branter och klippavsatser. Bergdraba ses också i gles Dryas-hed och någon gång på torvtak.

Höjdgräns 1500 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Som lägst noterad på 730 m: Ljusnedal: Mittådalsvallen (18C 1i, 1904, SB i S) på torvtak

Arten är mycket variabel i Härjedalen. Sålunda växer en löst tuvad form med håriga skidor i vissa branter (t ex Storsjö: Björnskallen, 18C 4j 0- 2-). Mer kompakt växande former med håriga skidor är samlade på flera håll. På S. Gröndörrstötens topplatå (1030 m) i Storsjö (18C 5h 0- 3-) uppträder arten i stor formrikedom (BD i UPS). Särskilt påfallande är en form med kal stjälk. Den erinrar därigenom om alpdraba D. fladnizensis, men bladens behåring visar entydigt på bergdraba.

Så när som på två lokaler i Vemdalen och Hede är bergdraban inskränkt till den nordvästra fjärdedelen av landskapet (socknarna Storsjö, Ljusnedal och Tännäs) där den noterats i 27% av besökta rutor. Totalt är arten sedd i 29 rutor. De flesta lokalerna ligger på kalfjället.