Inledning
I denna landskapsflora används socknar som registreringsenhet parallellt med rutor i rikets nät. Det kan vara skäl att ställa frågorna Varför landskap?, Varför socken? Det kan tyckas att bättre och modernare alternativ vore län respektive kommun.
Som Göran Palm säger i förordet till sin antologi Landskapens röster (1992) är det få ölänningar som håller lovtal över Kalmar län. Det samma gäller nog härjedalingar i förhållande till Jämtlands län.
- Varför det? Göran Palms svar är att landskapen (liksom byarna och flera av städerna) en gång skapades på lokalt initiativ och styrdes av lokalbefolkningen själv enligt egna landskapslagar och med egna lagmän. Administrativa enheter däremot
- län, kommuner, landsting och allehanda distrikt och regioner - har samtliga pådyvlats befolkningen utifrån och uppifrån. - Så långt Göran Palm. Länsindelning har naturligtvis sina fördelar i andra sammanhang, men jag har alltså här följt den gamla svenska traditionen med landskapsfloror.
- Sockenindelningen i Sveriges äldsta bygder var utbildad redan före år 1300. Aven om sockengränser modifierats ibland, har de dock visat mycket större stabilitet än kommungränser. Socknen var från början en religiöst betingad gemenskap inom ett territoriellt område. Socken kan härledas från söka och avsåg dem som sökte sig till santma kyrka, jfr Svenungsson (1969).
- Nomenklatur. I regel behandlas arterna i samma ordning och med samma svenska och latinska namn som i Den nordiska floran av Mossberg m fl (1992). I många fall ges dock namn enligt Krok & Almquist (1984) som synonym i kursiv stil under det svenska namnet. Flera synonymnamn ges undantagsvis. Auktorsnamn utsätts endast i undantagsfall. Vissa växter har provinsiella namn, som använts i Härjedalen. Dessa anges omedelbart under de latinska och svenska namnen.
I redogörelsen för varje art förekommer ett antal stående rubriker. Dessa utgår dock om endast ett mycket litet antal fynd föreligger för en viss art. Uppställningen följer i stort ett prov på hur en sida i Smålands flora skulle kunna se ut (Karlsson 1990). Följande rubriker förekommer:
Först uppgiven. Här anges första publicerade uppgift om arten i Härjedalen. Om sådan uppgift saknas, anges i stället tidigast kända beläggexemplar eller i sista hand uppgift i brev eller annan otryckt källa. Uppgiftslämnarens namn förkortas inte här.
Variation. Här behandlas eventuella lägre enheter inom huvudarten: underarter (subsp.), varieteter (var.) och former (f.). Någon gång nämns också exemplar med avvikande utseende, även om de inte är regelrätt beskrivna och namnade. Ibland ges här tips om karaktärer som befunnits särskilt användbara vid bestämningen.
Höjdgräns. Framför allt tack vare Sven Kilanders (1955) noggranna undersökningar på Helagsfjället och omgivande fjäll kan tillförlitliga data lämnas för flertalet arter. Höjdgränsen nås ofta just på den del av Helagsfjället, där stortoppen är belägen, St. Helagsstöten (i NV delen av Storsjö socken). För arter, som inte upptas av Kilander, har höjdgränsen beräknats med utgångspunkt från topografiska kartan. Om värdena är osäkra, t ex då växtplatserna ligger i höga klippbranter, föregås höjdgränsen av "ca" eller anges som ett intervall. - För flertalet arter med huvudförekomst i fjällen anges också en lägsta höjdnotering inom landskapet.
Miljö. Här ges exempel på hur arten växer, baserat på egen erfarenhet, litteraturdata och uppgifter på herbarieetiketter. För flertalet arter torde gälla att de är indifferenta till kalk, och denna information utelämnas i sådana fall. Däremot anges om arten är kalkbunden, kalkgynnad eller (i något fall) kalkskyende.
Socken Yta (km2) Artantal
Storsjö 1645 477
Hrj-Åsarne ca 100 206
Vemdalen 1039 428
Ljusnedal 709 478
Tännäs 1693 545
Hede 1814 492
Linsell 1181 455
Sveg 1531 465
Overhogdal 224 340
Älvros 446 350
Lillhärdal 2453 458
Hrj-Idre ca 150 226
Tabell 10. Artantal i Härjedalens socknar, jfr fig 46. Hybrider är inte medräknade, liksom inte heller småarter av majsmörblommor, maskrosor och fibblor. Totalt har ca 760 arter registrerats. I siffran ingår 12 artgrupper av fibblor Hieracium och 6 av maskrosor Taraxacum. Ca 75 arter torde vara försvunna från landskapet.
Utbredning. Här anges i vilka socknar arten är funnen. De är uppräknade i ordningen Storsjö, Åsarne, Vemdalen, Ljusnedal, Tunnas, Hede, Linsell, Sveg, Överhogdal, Älvros, Lillhärdal och Idre. Huvuddelen av Asarne och Idre ligger dock i Jämtland resp Dalarna, och för att undvika missförstånd betecknas de aktuella delarna Hrj-Åsarne resp Hrj-Idre. - Tabell 10 visar socknarnas storlek och artantal och fig 46 deras gränser.
Antalet 5x5 km-rutor i rikets nät där arten är funnen anges som i följande exempel: 165 + 15 rutor (40 %). Talet 165 betecknar det antal rutor där arten påträffats 1965–92, och siffran 15 anger antalet ytterligare rutor med äldre fynd (litteraturuppgifter, herbariebelägg). Dubbelräkning undviks: om ett fynd gjorts efter 1964 i en ruta med äldre fynd, räknas arten endast i kategorin 1965–92.
Fig 47. 5x5 km-rutor, från vilka inventeringsprotokoll finns (skuggat). På kartan är också indelningen i kvadranter inlagd.
Härjedalen omfattar 527 rutor, om man räknar rutor som till mer än 50 % ligger i Härjedalen. Rutor vid gränsen till Norge medräknas, även om de till större delen ligger i Norge. Procenttalet (40 %) i exemplet ovan anger antalet rutor med fynd i förhållande till det totala antalet rutor, från vilka fynd över huvud taget föreligger, dvs i praktiken de 450 inventeringsprotokoll, som upprättats under inventeringen. I de flesta fall finns också en schematisk uppgift om artens frekvens i landskapets olika delar. Den kan te sig på följande sätt: NV 86 %, NÖ 43 %, SV 12 %, SÖ 3 %. Hur kvadranterna avgränsas framgår av kartan fig. 47. Procenttalen anger här antalet rutor med fynd i förhållande till antalet undersökta rutor i respektive kvadrant. Om utbredningskarta finns för en art, utelämnas ofta kvadrantuppgifterna, särskilt då lokalerna är relativt få.
Procentsiffrorna ger också en antydan om inventeringens brist på fullständighet. Endast fyra arter har registrerats i samtliga rutor: en Juniperus communis, dvärgbjörk Betula nana, blåbär Vaccinium myrtillus och kråkbär Empetrum nigrum coll. Ytterligare några kan förmodas växa i alla rutor men har av olika skäl förbisetts i några. Se t ex ljung Calluna vulgaris med procenttalen NV 93, NÖ 99, SV 100, SÖ 100. En grundligare inventering hade säkert givit 100 % i alla kvadranter, och samma gäller bl. a. glasbjörk Betula pubescens (88, 97, 100, 100) och hjortron Rubus chamaemorus (95, 98, 100,100). Troligen återspeglar siffrorna frekvensskillnader inom landskapet, som inte hade märkts vid en noggrannare undersökning.
Det går inte att med någon större säkerhet jämföra frekvensen för olika arter utifrån dessa siffror. Anledningen till utebliven registrering kan t ex vara besök vid olämplig tidpunkt kombinerat med inventerarens (dvs oftast min) oförmåga att känna igen en viss art, då den inte blommar. I procentsiffrorna finns bl. a. faktorer som beror på olika grad av individuella svårigheter för en inventerare att få syn på och artbestämma även ofullständiga exemplar.
Inventeringen, som på allvar inleddes i slutet av 1960-talet, är inte statistiskt upplagd på det sätt som livligt diskuterades i början av 1980-talet, jfr t ex Oredsson (1981) och Vegelius (1981).
För arter med få fynd (<10–12) uppräknas lokalerna i sockenordning, och inom socknen i regel i bokstavsordning. Ett exempel (lokal för tromsögontröst): Storsjö Lorislidens S-sluttning (18D 6c 1- 2-, BD i UPS). Efter lokalnamnet anges beteckning enligt RUBIN, här på km2-nivå, jfr Björkbäck (1979) och fig. 48. I många fall, speciellt då uppgifterna är gamla och kanske hänför sig till generalstabskartan eller liknande, kan noggrannheten vara ännu lägre (exempelvis 18D 6c, alltså en 5 x 5 km-ruta).
Fig 48. RUBIN-systemet exemplifierat med en lokal for tromsögontröst Euphrasia hyperborea. En ruta motsvarar en km". Förklaring i texten. - Ur allmänt kartmaterial från Lantmäteriet. Medgivande 94.0132. Godkänd från sekretessynpunkt för spridning. Lantmäteriverket 1994-03-03.
Lokalen i exemplet ovan ligger på kartbladet 18D NV; läget av den aktuella 5x5 km-rutan, 6c, framgår av beteckningarna i den topografiska kartans marginaler. Tillägget 1- 2- preciserar läget inom 5x5 km-rutan, som tänks indelad i 25 likstora kvadrater. En ruta betecknad 0- 0- ligger längst ner till vänster, 4- 4- längst upp till höger och 2- 2-mitt i, jfr fig. 48.
I sammanhanget bör nämnas något om svårigheten att ange växtlokalers läge i fjällterräng och andra ödemarker med glest belägna orienteringspunkter. Se t ex i fig 48. Hur skall man tolka en uppgift om att en art växer på Sömo-Karivålens sydsluttning? Det kan tydligen röra sig om ett område på minst 5 km2. Kanske kan man precisera läget till att gälla en km2-ruta (t ex 18D 6c 3- 0-). Men att i denna terräng nå en sådan noggrannhet under fältarbetet är ofta orealistiskt. På sådana monotona fjällsluttningar vet man inte alltid var man exakt befinner sig.
En höjdmätare hade ofta varit till stor hjälp, men inte ens detta förslår på högslätter eller i stora, flacka myrområden. Min förmodan är att man i nästa generation landskapsfloror kommer att finna data som insamlats med hjälp av apparater för satellitbaserad positionsbestämning, GPS (Global Positioning System), jfr en översikt av Esseen & Dettki (1993).
I exemplet med tromsögontröst ovan har BD (se meddelarförteckningen s 90) samlat ett belägg, som finns i UPS (se herbarieförkortningar s 90). I de fall då jag själv sett arten men belägg saknas, kan angivelsen bli (17C 9e 2-3-, !). Årtal för egna belägg eller observationer utelämnas oftast, utom då det gäller arter under försvinnande eller spridning.
Flertalet egna belägg samlades 1968–1992. Om en viss förekomst är belagd i flera herbarier, anges inte nödvändigt alla dessa. För vissa arter redovisas endast lokaler, där växten setts efter 1965, och för vissa sällsynta arter utelämnas lokalförteckningen helt enligt rekommendation från Databanken för hotade arter (Ingelög & Gransberg 1992). En fullständig lokalförteckning har arkiverats.
De geografiska namnen hänför sig till Topografisk karta över Sverige utgiven 1973–78. Jag har dock inte kunnat förmå mig att använda de oriktiga namnen Kolsätter, Randsjö, och Rändingsvallen, som annars, t ex på vägskyltar, heter resp Kolsätt, Ransjö och Ränningsvallen. Beträffande namn som inte står på topografiska kartan, se s 90.
Fynd som baseras på litteraturuppgifter anges med författarnamn följt av tryckår, t ex Storsjö Viksjövålen (18C 4i, Smith 1920). Sockennamn och rutbeteckning utelämnas för några välkända fjäll och turistorter för att inte i onödan tynga texten: Fjällnäs, Funäsdalen, Hamratjället, St. Plelagsstöten, Ljungdalen. Flertalet kyrkbyar delas dock av rutgränser, och här kan rutbeteckning bidra till att precisera lokalens läge och har därför medtagits. I vissa fall anges ett urval lokaler även för mycket vanliga arter. Det kan då t ex gälla utposter eller en kedja av lokaler, som bildar en utbredningsgräns.
Utbredningskartor. Vid studium av dessa bör man ha i minnet att de i första hand är avsedda att illustrera utbredningsmönster. Diametern på en prick (fynd efter 1964) eller cirkel (fynd t o m 1964) motsvarar i verkligheten ca 3 km. Det är alltså svårt att med ledning av en kartprick spåra det exakta läget för en växtlokal. Ambitionen har givetvis varit att lokalen skall ligga mitt under kartpricken eller i varje fall någonstans under den. Det sista kan tyckas vara en låg ambitionsnivå, men torde förstås av den som botaniserat i terräng med brist på orienteringspunkter. För vissa äldre uppgifter (cirklar) kan inte ens detta hållas, eftersom sådana lokaler ofta är vagt angivna (många har måst uteslutas). I nödfall har cirkeln placerats där sockenkyrkan ligger.
Jag har undvikit att sätta ut prickar, som till mer än hälften överlappar varandra, vilket innebär att lokaler som ligger närmare varandra än ca 1,5 km inte kommer att separeras. En karta som t ex den för lappspira (s. 246) bör tolkas som att arten förekommer i ett sammanhängande område i NV trots att det är glapp mellan prickarna. Ett vanligt sätt att åskådliggöra detta är att snedstrecka det område där arten bedöms som vanlig. I stället för att på detta sätt "drapera okunnigheten" (som G. Einar Du Rietz lär ha sagt) har jag alltså valt att redovisa faktiska registreringar. Under rubriken Utbredning redovisas för vissa arter också en bedömning av i vilken mån arten expanderar eller är på tillbakagång.
Hot. Denna rubrik används då arter är hotade i landskapet, framför allt på grund av yttre ingrepp (industriellt skogsbruk, torvtäkt, vattenregleringar och igenväxning).
Aktuella uppgifter om fridlysningar och naturskyddade områden kan erhållas från Länsstyrelsen i Jämtlands län, Naturvårdsenheten, Östersund.
Avslutningsvis anges för några arter, utan särskild rubrik, folkliga bruk och föreställningar i Härjedalen.
Om inget annat anges har samtliga foton tagits av förf.
Icke publicerat bakgrundsmaterial
För alla arter, utom sådana där inte fler data finns än de som redovisas i artförteckningen, finns arkiverat en plastficka i A4-format, som innehåller:
1. En schematisk rutnätskarta, av vilken det framgår i vilka 5x5 km-rutor som arten registrerats, antingen genom observation i fält eller via herbarie- och litteraturuppgifter.
2. Ett utdrag för arten ur de listor som Åke Lundqvist upprättat vid genomgång av herbarierna på Riksmuseet (S) samt i Göteborg (GB) och Lund (LD). Mina egna listor, främst från fytoteket i Uppsala (UPS), är också bifogade.
3. Bakgrundsmaterial till prickkartorna med angivande av växtlokal och rapportör, antingen direkt på kartan eller på bifogad lokalförteckning.
Hela detta material kommer att deponeras på handskriftsavdelningen vid Uppsala universitetsbibliotek (UUB).
Förkortningar. Väderstrecken förkortas S, V, N, Ö etc. Väderstrecksprefix i geografiska namn skrivs dock S., V., N., Ö. osv. De flesta förkortningarna är allmänt vedertagna och kräver ingen förklaring. Undantag är det. (bestämd av), leg. (samlad av), s. str. (sensu stricto, dvs i inskränkt mening) och s. lat. (sensu lato, dvs i vidsträckt mening).
På topografiska kartan ej angivna namn
Här upptas namn, som saknas på kartan och som inte förklaras direkt, där de nämns i lokalförteckningen.
Storsjö. Henådalen (18D le): Kläppen. - Naupio (18C 4d): fjället 1136 mellan Bullfjället och Isengälta. Nåjbeär ett annat namn på detta fjäll. - Souios (18C 4e) motsvaras troligen av kartans Strute. - St. Helagsstöten (18C 6f-g) utgörs av den del av Helagsmassivet, där stortoppen och glaciären är belägna. - Sölvbacka strömmar är forssträckan omedelbart efter Ljungans utlopp ur Storsjön.
Vemdalen. Kvisthån (17E 3b): 0,5 km SÖ om Djupbäckhoimen.
Ljusnedal. Lossenborg (Låssenborg) (troligen 17D 4a): nu överdämd bebyggelse vid Lössens östra ände.
Ljusnedal/Hede. Medskogberget (17D 5a): en äldre beteckning för Ulvberget.
Tännäs. Ramansberget: en äldre beteckning på Ramundberget (mest 18C 0-le). - Tännäsberget (17C 5h): det branta berget N om Tännäs kyrka.
Hede. Ortviken (17D 5b): nu övergiven gård vid Ljusnans utlopp ur sjön Orten. - Svartuggen (17D 9e): ett berg med detta namn är markerat på topografiska kartan strax S om Neder-Särvsjön (17D 9d). Av Cedergren (1916) framgår emellertid att Svartuggen är en utlöpare av Särvfjället, sannolikt belägen ca 1,5 km V om Orrstädjan, som också besöktes av Cedergren. – Sonfjället stavas på topografiska kartan (liksom t ex på Burmans karta från 1801) Sånfjället.
Sveg. Schuggusvallen: Härmed menas säkerligen Sjuguvallen i NÖ delen av Svegs sn (17E 2e). Cedergren har på herbarieetiketter angett avstånd och riktning från Vemdalens by. - Tjuvforsen: en forssträcka i Ljusnan i Svegs samhälle (före vattenregleringen).
Lillhärdal. Gullgraven (16E 2b 0-2-): en ca 400 in lång (konstgjord?) sjö i nuvarande Forsmon SV om kyrkan. - Prästskogen: enligt gamla kartor, t ex Burmans från 1801, belägen mellan Blädjan och Stor-Hallarsjön NV om Lillhärdals by. - Västanå (16E_2d): Bebyggelse vid Härjåns mynning i Härjåsjön. - Åkersberg (16E 2c): motsvaras av Nordanhån.
Anlitade herbarier
GB Göteborgs universitets skandinaviska herbarium. Genomgånget av Åke Lundqvist 1981–1987. Komplettering av Stefan Ericsson 1992.
LD Lunds universitets skandinaviska herbarium. Genomgånget av Åke Lundqvist 1981–1987.
S Naturhistoriska riksmuseets i Stockholm skandinaviska herbarium. Genomgånget av Åke Lundqvist 1981–1987 och av B. Danielsson 1990–1992 (kompletteringar).
UME Umeå universitets herbarium. Delvis genomgånget av BD 1993.
UPS Uppsala universitets skandinaviska herbarium (fytoteket). Genomgånget av BD 1989–1992.
UPSV Växtbiologiska institutionens i Uppsala herbarium. Genomgånget av BD 1992.
Dessutom har Folke Lind gått igenom samlingarna i Norrköpings botaniska museum 1980–1981 (då underplanering). Där fanns för Härjedalens del huvudsakligen dubbletter av 1800-talskollekter, som registrerats på andra håll.
I övrigt har ett herbarium vid Bäckedals folkhögskola vid Sveg samt ett fåtal privatherbarier i Härjedalen blivit genomgångna.
Slutligen kan nämnas att det i Uppsala universitets biomedicinska centrum (Scheelerummet) förvaras ett originellt herbarium över minima-former. Växterna är monterade på kartong i samma storlek som visitkort. Det är hopbragt av apotekaren Arthur Roos, och innehåller bl a material från Hamrafjället samlat på 1930-talet; genomgånget av BD 1992.