Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

De flesta lokalerna ligger på kulturmark, t ex gammal betesmark i anslutning till gårdar och fäbodar. Men majsmörblommor påträffas också i ursprunglig miljö, såsom ängsbjörkskog, videsnår, rasbranter och stränder. Lokalerna brukar ofta vara fuktiga. Majsmörblommor är troligen indifferenta till kalk. Om detta också gäller slidsmörblommor är mer osäkert: de hittills kända lokalerna ligger i kalkrika områden.

Höjdgräns ca 950 m: Storsjö: nära Nesjön enligt Smith (1920). Jfr Kilander (1955). Vilken art det gäller är okänt.

Taxonomi. Majsmörblommorna utgör ett komplex av apomiktiska småarter, vilka tidigare behandlats som underarter till de fyra kollektivarterna auricomus, fallax, cassubicus och monophyllus (jfr Marklund 1961, 1965). Sedan deras intrikata fortplantningsbiologi klarlagts, jfr Nogler (1984), har man nu en annan syn på indelningen. De gamla kollektivarterna betraktas som enbart morfologiska sorteringsbegrepp och kan inte användas till en systematisk indelning av småarterna, vilka i likhet med småarter i andra apomiktiska grupper behandlas som arter, jfr Ericsson (1992b). Härjedalens majranunkelflora är i stort sett outforskad. Artbestämda belägg tillhör därför arter, som beskrivits från andra trakter. Landskapet är dock ingalunda fattigt på arter: en liten samling som jag lämnat till S. Ericsson för granskning visade sig innehålla över dussinet obeskrivna arter. Alla provinsens namngivna arter behandlades tidigare som underarter till R. auricomus, utom R. neumanii, som fördes till R. monophyllus slidsmörblomma. Uppgifterna här avser förekomst av bestämda arter och baseras främst på beläggexemplar, som i sista hand granskats av Erik Julin eller Stefan Ericsson.

Majsmörblommor är funna i samtliga socknar och i 170 rutor. Fördelningen är ganska jämn över landskapet: NV 33%, NÖ 52%, SV 36%, SÖ 42%.