Första fynd
Först uppgiven av Dusén (1880).
Ekologi
Häckvicker är endast sedd på kulturmark, främst i betesmark vid fäbodar och skogskojor men också på vägkanter och vid avfallstippar. Lokalerna är oftast ganska torra.
Höjdgräns ca 790 m: Fjällnäs (ÖN).
Variation
Arten har relativt nyligen uppdelats i subsp. sepium och subsp. montana (Hämet-Ahti 1970), av vilka den senare har en mer nordlig utbredning än den förra. Av mina egna kollekter (i UPS) kan tre hänföras till subsp. montana, en till subsp. sepium medan en är tveksam. Jag har i första hand gått efter småbladens utseende och anordning (jfr Nilsson 1986). Underarterna har inte hållits isär i fält.
Belägget för förmodad subsp. sepium är från Lillhärdal: Mölingdalsvallen (15D 9j 4- 3-, BD i UPS).
Utbredning
Funnen i samtliga socknar och i 50 rutor. Fördelningen är NV och NÖ 8%, SV 17%, SÖ 15%.
