Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

På kalfjället växer vårfmgerörten både i ängar och hedar samt på klippor, såväl torra och solexponerade som nordvända och översilade. I fjällen tycks arten vara kalkgynnad. Fjällpopulationerna är säkert indigena. På lägre nivåer uppträder arten mest vid gårdar, fäbodar och annan bebyggelse, även på torvtak. Den växer då ofta i gräsmark, både torr och fuktig.

Höjdgräns 1616 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

Arten är mycket variabel. Särskilt påfallande är en lågvuxen, storblommig form (krona ca 15 mm i diameter) med de flesta bladen trefingrade. Den är särskilt utpräglad på några av de kalkrika fjällen i NV. En sådan kollekt föreligger från Storsjö: Krustjärnstötens N-brant (18C 7h 0- 3-, 1989, BD i UPS). En annan form har mycket djupt sågade, nästan parflikiga småblad (funnen i Fjällnäs, ÖN). Vårfingerörten är apomiktisk (jfr Asker 1986). Mycket arbete återstår för att vi helt skall förstå detta formkomplex.

Vårfingerört är funnen i samtliga socknar och i 195 rutor med fördelningen NV 68%, NÖ 52%, SV och SÖ 29%.