Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Vid skuggrika bäckar från fjellen, t. ex. vid Linsälls Wålar...".

Skugga och närhet till kallt, helst rörligt vatten, såsom i bäckraviner, karakteriserar de flesta av lundarvens lokaler. Den växer också bland högörter i välbevattnad ängsbjörkskog eller i videsnår. Den bildar ibland bestånd i källdiken vidgårdar och fäbodar.

Höjdgräns 913 m: Storsjö: Stortuvans SV-sluttning (18C 6i) i skogsgränsen (Kilander 1955). En förekomst i Tännäs: Stor-Skarvens östbrant (17C 9e 0- 3-, !) ligger dock säkerligen högre, uppskattningsvis omkring 1000 m. I SV Jämtland växer arten enligt Kilander ännu på 1059 m.

I Härjedalen företräds arten av subsp. nemorum. En småblommig form har noterats på Hamrafjället av Östergren (1927).

Funnen i alla socknar och i 93 rutor med fördelningen NV 35%, NÖ 27%, SV 34%, SÖ 6%. Den markant lägre frekvensen i SÖ kan förklaras av bristen på bäckraviner och traktens allmänt sett torra och släta karaktär.