Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Salix livida h. o. d."

Ängsvide gör sig mest bemärkt i glesa torra tallskogar, där andra viden är sällsynta. Arten finns dock även på mindre torra lokaler, t ex utefter älvarna, och på kulturmark (vägkanter, fäbodvallar).

Höjdgräns. Svår att ange på grund av oprecisa lokalangivelser. Möjligen ligger den högsta växtplatsen på Hamrafjället: minst 760 m (1932, ME i S).

Förutom nominatrasen har finnvide subsp. cinerascens (= S. xerophila) uppgivits från Härjedalen, t ex av Hylander (1966). De belägg han torde ha baserat sin uppgift på (se lokaluppgifter) är emellertid bristfälliga, och underarten bör t v utgå ur landskapets flora.

Hybrider med S. aurita, S. myrtilloides och S. repens.

Antecknad i 169 rutor och känd från samtliga socknar utom Härjedalen/Idre. Fördelningen är NV 23%, NÖ 50%, SV 25%, SÖ 59% och alltså i samklang med artens allmänt sett östliga utbredning i Norden.

Tveksamma herbariebelägg av finnvide finns från Sveg: Storön (16E 6e, 1854, Zetterstedt i S) och Glissjöberg, V om byn (16E 8b, 1895, EN i S).