Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Ovan trädgränsen växer hultbräken ofta i dvärgbjörk- eller videsnår, i övrigt i fuktiga rasmarker, i utkanten av snölegor och i ängsbjörkskog. På lägre nivåer ses arten oftast vid skuggiga bäckar.

Höjdgräns 1130 m: Storsjö: Isengälta mot väster (18C 4c, Smith 1957).

Hultbräken är känd från alla socknar och noterad i 235 rutor. Utbredningen har sin tyngdpunkt i sydöstra Härjedalen: NV 54%, NÖ 47%, SV 46%, SÖ 68%. Arten tycks saknas eller vara mycket sparsam på de mest utpräglade högslätterna, typ Flatruet.