Först uppgiven av Marelius (1763).

Tallen är speciellt dominerande på de sandiga markerna i SÖ Härjedalen, men det rör sig givetvis i mycket stor utsträckning om virkesskogar.

Höjdgräns. 1032 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955, ett 15 cm högt exemplar 1950). Kullman (1976) fann trädformig tall (2,2 m hög) på 865 m höjd i Hamrafjällets S-sluttning. Tallen var 1974 drygt 20 år och bar rikligt med kottar. – Som nämns i kapitlet om Härjedalens växtgeografi har subfossila tallstammar påträffats högt över nuvarande skogsgräns, bl a av Smith (1920).

Föga studerad. Var. lapponica Fr. är dock belagd i UPS från Tännäs, Hede och Sveg. En med tanke på höjdläget ovanligt grov tall (282 cm i brösthöjd 1989) växer i Storsjö: Flatruets nordsluttning, ca 800 m (18C 3i, !). Flera andra mycket grova tallar växer i närheten.

Funnen i alla socknar och i 402 rutor med fördelningen NV 63%, NÖ 95%, SV 100%, SÖ 100%. Små exemplar torde kunna uppletas även i flera av de rutor med dominerande högfjäll, där arten hittills inte noterats.