Först uppgiven av Sjöstrand (1833) som C. panicea β sparsiflora. Ett tidigt belägg: Älvros: Kolsätt (16E 6j, 1842, Thedenius i UPS.

Slidstarr påträffas i sumpskog och myrkanter samt i kärrängar och videsnår. På kalfjället växer slidstarr ofta i kärrkanter. Arten bildar ibland ganska stora bestånd på fäbodvallar, både i fuktsänkor och på torrare mark.

Höjdgräns 1536 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

Slidstarr är vanlig i alla socknar. Den är antecknad i 378 rutor. Fördelningen har någon tyngdpunkt i de norra delarna: NV 91%, NÖ 92%, SV 78%, SÖ 84%. Detta är kanske ett utslag av att arten, att döma av Hultén (1971), allmänt ökar i frekvens mot norr i Sverige.