Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Klippspringor och klipphyllor, samt på plana ytor ovanpå större stenblock. På lokaler av den sistnämnda typen torkar arten bort om beskuggningen minskar genom kalhuggning av omgivande skog.

Höjdgräns 980 m: Ljusnedal: Haftorsstöten (18C 2c, 1915, HSM i UPS).

Arten varierar mycket i storlek. Sporangiebärande miniatyrexemplar (ca 4 cm) förekommer liksom jätteexemplar på 40 cm. Birger (1908a) anger en form [β aurita från Hede: Långåberget]. Det systematiska värdet av denna och liknande former är dock inte utrett.

Stensöta har antecknats i 73 rutor med den fördelningen NV 33%, NÖ 19%, SV 9%, SÖ 18%. Arten är inte noterad för Härjedalen/Åsarne och Härjedalen/Idre men annars i alla socknar. En anhopning av lokaler finns i Ljusnedal och Tännäs runt sjön Lossen, där många lämpliga klippstup finns.