Först uppgiven av Sjöstrand (1833, som E. capitatum) "började visa sig vid Långås, blef sedan a. i fjelltrakten."

Polarull är en kärrväxt. Kilander (1955) noterar att de översta förekomsterna ofta ligger på högt belägna små platåer eller i nordsluttningar. I de alpina och subalpina regionerna förekommer polarull ofta vid kanten av gölar och bäckar. I skogslandet ses arten ganska ofta i vägdiken, som dragits genom fuktig grusmark och någon gång på sandrevlar vid älvarna.

Höjdgräns 1545 m: Norra Helagsstöten (Kilander 1955).

Polarull är känd från Storsjö, Vemdalen, Ljusnedal, Tännäs, Hede, Linsell, Älvros, Lillhärdal och Härjedalen/Idre. Antalet rutor är 53 och fördelningen NV 38%, NÖ 15%, SV 10%, SÖ 3%. En rik lokal är nedre glaciärsjön på Helagsfjället (18C 6g, !). Där finns dock även tuvull, men polarull är lätt att särskilja bl a genom sina kortare och påfallande styva strån.