Först uppgiven av Thedenius (1842): Hede: Ulvberget (17D 4h). Thedenius var där den 27 juni 1842 och noterade i dagboken, att arten var ny för floran.

Vispstarr torde i fjällen vara gynnad av kalk. Arten växer i regel torrt, såsom i brantberg och på block av kalkhaltigt material. Särskilt i sydöstra delen förekommer vispstarr på kulturskapade lokaler (vägkanter och torrbackar vid fäbodar).

Höjdgräns. Denna är svår att ange, då aneroidbestämda värden saknas och lokalerna ligger i branta sluttningar, varigenom höjden blir svår att avläsa med ledning av kartan. En växtplats i Hamrafjällets SV-brant (Nilsson 1976) torde dock ligga på ca 850 m.

Fristedt (1857) uppgav att den av honom beskrivna f. pallens förekom på den nyssnämnda lokalen. Mäkinen har dock granskat exemplaren från Ulvberget och Funäsdalsberget (i UPS) och hävdar, att de inte tillhör f. pallens, jfr Mäkinen (1965) och Harmaja (1986).

Arten är känd från alla socknar utom Härjedalen/Åsarne och Härjedalen/Idre. Den är antecknad i 29 rutor med fördelningen NV 9%, NÖ 7%, SV 4%, SÖ 11%.

I Härjedalens största socknar är endast en lokal i vardera bekant: Storsjö: S. Ljungdalsberget (18C 4j, Smith 1957, belägg HSM från 1949 i UPS) och Lillhärdal: Lomtjärnknätten (16E 5a 0- 3-, !).