Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Smörblomma växer både på kulturmarker (vägkanter, betesmark vid gårdar och fäbodar) och i naturlig vegetation (vid snölegor, i ängar och ängsbjörkskogar). Smitit (1920) urskiljer en Ranunculus acris-äng med tämligen glest vegetationstäcke. Bland följeväxter nämner Smith bl a fjällviol Viola biflora, dvärgvide Salix herbacea och daggkåpor Alchemilla.

Höjdgräns 1535 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955, subsp. acris).

Smörblomma varierar avsevärt t ex med avseende på blommans storlek, stjälkens hårighet och bladflikarnas utseende. Arten har på olika sätt indelats i underarter. Av dem som nämns av Mossberg, Stenberg & Ericsson (1992) torde subsp. acris, subsp. borealis och subsp. pumilus vara aktuella i Härjedalen. De har inte kunnat hållas isär i fält.

Smörblomma finns i samtliga socknar och i 410 rutor med den jämna fördelningen NV och NÖ 94%, SV 89%, SÖ 91%.

Den skulle naturligtvis gå att uppspåra i nästan alla de övriga rutorna också.

Exemplar som av Murbeck hänförts till subsp. pumilus föreligger bl a från Helags-fjället (1842, TH i UPS). De är påfallande lågvuxna (10 cm) och storblommiga (ca 2,5 cm.