Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Fjälltåtel är framför allt en snölegeväxt, som växer tillsammans med bl a fjälltrav Arabis alpina och fjällveronika Veronica alpina.

Höjdgräns 1690 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Lägsta höjden för arten är svår att ange. Min lägsta observation ligger på ca 1000 m: Storsjö: 1 km S om Krustjärnstöten (18C 6h 4- 3-, UPS). I UPS finns en insamling från Tännäs: Svansjökläppen (17C 8c) i region subalpin, vilket torde innebära 850–900 m.

Hylander (1953) nämner, att exemplar från Härjedalen ibland endast är svagt (eller inte alls) vivipara, vilket kan studeras t ex på material från Tännäs Vättafjället (17C 7c–d, 1913, HSM i UPS). O. Hedberg (1958, 1986), som ingående undersökt relationen mellan D. alpina och D. cespitosa, drar slutsatsen att de nomenklatoriska och taxonomiska konsekvenserna ännu inte kan överblickas.

Här behandlas fjälltåtel på klassiskt maner: som fjälltåtel har antecknats vivipara exemplar med släta eller nästan släta vippgrenar. Med min (dock begränsade) erfarenhet är det ingen svårighet att känna igen vivipar tuvtåtel just på de starkt sträva vippgrenarna.

Fjälltåtel är endast känd från Storsjö, Ljusnedal och Tännäs. Arten är funnen i 6 rutor.

På sex lokaler, alla i Storsjö, har fjälltåtel setts efter 1965: Bullfjället (18C 5d, ÖN), 1 km S om Krustjärnstöten, Jalketsåjja (18C, 6g, !), Skiltjulke (18C 4d, !), Torkilstöten (18C 5i, !). Lokalerna på Röfjäll–Vättafjäll (Smith 1920) torde vara landets sydligaste. Hultén (1971) har en kartprick i trakten av Hede. Vad den grundar sig på är okänt. Eftersom en sådan lokal långt nere i skogslandet verkar osannolik, har jag inte tagit med den på kartan. En kollekt i LD från Hede Sånfjället (1875, A. Berg) har inte heller beaktats. Jfr kommentar vid fjällhavre Trisetum spicatum och klippstarr Carex rupestris.