Först uppgiven av Smith (1920).

Arten växer helst på fuktig mark, gärna på torv. Den ses ofta på gångstigar och i myrkanter.

Höjdgräns 1035 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

Smith (1920) anser att svartfryle är mycket väl skild från L. multiflora och att man inte behöver riskera förväxling. Selander (1950) är försiktigare: "Då den före fruktsättningen knappast kan skiljas från nyssnämnda art [Luzula multiflora subsp. frigida] utan noggrannare undersökning än man vanligen hinner utföra i fältet, har utbredningen inte kunnat fastställas i detalj." – Kapslarna ger den bästa karaktären, men mina egna fältbestämningar baseras på vegetativa karaktärer, där särskilt det långa nedersta stödbladet haft betydelse liksom att stråna ofta är ensamma eller några få tillsammans. Uppgifterna om utbredning nedan får därför anses vara något osäkra.

Svartfryle finns i alla socknar och har antecknats i 255 rutor. Fördelningen är NV 77%, NÖ 76%, SV 55%, SÖ 30%. Detta torde avspegla det faktum att arten i huvudsak är nordlig i Sverige.