Först uppgiven av Sjöstrand (1833), som Cucubalus Behen: "h.o.d. ymnigt vid Ljungdalsby." Birger (1908a) uppger också arten från Ljungdalen, och den finns kvar ännu 1993, !

Smällglim har enligt Modin (1911) flera provinsnamn i Härjedalen, t.ex. smällkusa (Linsell), smällklocka (Hede, Tännäs och Vemdalen) samt skoller (Lillhärdal). Modin uppger visserligen att dessa namn gäller Silene nutans, men detta måste bero på ett missförstånd då backglim endast är känd från en lokal i Härjedalen. Namnen kommer av barnens lek med blommorna. De blåser upp dem, fattar om kronans öppning och slår blomman mot handen, då den springer sönder med en smäll. Det sista namnet syftar på det skallrande ljud som hörs, då man skakar fröhusen med de mogna fröna.

Smällglim växer på torr, helst obeskuggad kulturmark, såsom vägkanter, intill turistanläggningar, i liftgator, vid järnvägsstationer osv. Men arten visar ibland en tendens att vandra ut i mer naturlig miljö: i Funäsdalsbergets sydbrant har arten t ex erövrat klipphyllor med utgångspunkt från potatisodlingarna. Smällglim visar en ovanlig förmåga att hålla sig kvar på lokaler, dit den knappast kan nyspridas kontinuerligt. Ett exempel är Storsjö Nedalsstugan (18C 5e), där HSM samlade arten både 1912 och 1950 (i UPS).

Höjdgräns 1033 m: Helagsstugorna (Smith 1920 m fl).

Arten representeras av var. vulgaris.

Funnen på 45 lokaler i samtliga socknar utom Häjedalen/Åsarne och Härjedalen/Idre. Fördelningen visar möjligen en viss tyngdpunkt i NV: NV 19%, NÖ 11%, SV 7%, SÖ 12%.

Kartbilden i Hultén (1971) är missvisande: så vanlig är arten inte i Härjedalen.