Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Det främsta miljökravet är rörligt, kallt vatten, och arten ses därför ofta på översilade marker intill snölegor och vid källflöden. Stjärnbräcka växer både i kalkrika och kalkfattiga trakter. Arten kan ibland ses i diken med kallt, rinnande vatten.

Höjdgräns 1664 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Den lägsta noteringen är 470 m: Linsell: nära bron över Sodan vid Dalsvallen (17D 0h 1- 0-, 1969, BD i UPS). Detta är kartans sydligaste lokal.

Stjärnbräcka varierar framför allt i fråga om kronbladens och fruktämnets färgteckningar. Den kraftigast färgade formen har vita kronblad med röda fläckar vid basen, rödvioletta ståndarsträngar och rött fruktämne. En annan form har gulgröna fläckar vid kronbladens bas; här är ståndarna och fruktämnet mindre starkt färgade. En rent albinistisk form förekommer också. Jag har tyvärr ingen uppfattning om den relativa frekvensen av dessa former. Saken vore kanske värd ett studium.

Stjärnbräcka är landskapets vanligaste Saxifraga-art och den enda som antecknats i de fattiga Vemdalsfjällen. Arten är noterad i 101 rutor med fördelningen NV 64%, NÖ 21%, SV 3%, SÖ 0%. Den är känd från följande socknar: Storsjö, Vemdalen, Ljusnedal, Tånnäs, Hede och Linsell. Arten är också spridd i de nordliga Dalafjällen och kommer nog att påträffas i det dåligt undersökta Rogenområdet.