Första fynd
Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Visade sig först vid Ljusne-elfven i Sveg. Var sedan a. till Sylfjellet och Ljungdalsby".
Bygdenamn och bruk
Folkligt namn: smofuggla (Modin 1911).
Ekologi
På kalfjället uppträder fjällvedel i kalkhedar och kalkängar (Kilander 1955). Nedom fjällen växer arten ofta längs stränder och (ibland massvis) på vägkanter bland sand och grus i ganska torr miljö. Fjällvedel torde vara gynnad av kalk, i varje fall på sina naturliga ståndorter.
Höjdgräns 1368 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Arten är spridd längs vägkanter och älvar till låga nivåer, lägst till Älvros: Kolsätt (1842, TH i S), ca 340 m, där Ljusnan lämnar Härjedalen.
Variation
I Härjedalen förekommer den sydliga var. alpinus (ljus fjällvedel), vars blommor vanligen är brokiga i vitt och blålila. En form med vita blommor anmärks av Östergren (1927) från bl a Hamrafjället, och en rent blå form nämns av Cedergren (1916, sagesman OÖ). En kal form "f. glabrescens" noterades av Mörner (1935) från Storsjö: Kesudalen (18C 6i).
Utbredning
Fjällvedeln är den vanligaste av de alpina ärtväxterna. Den är känd från alla socknar utom Härjedalen/Åsarne, Överhogdal, Lillhärdal och Härjedalen/Idre. Arten är funnen i 101 rutor med fördelningen NV 53%, NÖ 25%, SV 6%, SÖ 10%. Att arten är så sparsam i den kalkfattiga sydvästra delen av landskapet är föga förvånanade. Troligen kommer fjällvedeln att spridas ytterligare och särskilt då längs vägarna.
