Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Fårsvingel växer genomgående på relativt torr mark, t ex lavhedar i fjällsluttningar och på vindexponerade moränkullar. I låglandet påträffar man ofta fårsvingel i tallhedar och på hällmark med tunt jordtäcke.

Höjdgräns 1660 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

Birger rapporterar en albinistisk form från Lillhärdal och Hamraljäilet. Själv har jag samlat en sådan i Vemdalen vid en koja nära Sör-Veman 15 km NV om kyrkbyn (17D 7h 1- 3-, UPS).

Fårsvingel har antecknats i alla socknar och i 345 rutor. Fördelningen är NV 81%, NÖ 85%, SV 68%, SÖ 73%. Jag antar att fårsvingel finns i nästan samtliga rutor; mina relativt låga siffror kan bero på att jag endast antecknat exemplar med utvecklade strån.