Första fynd
Först uppgiven av Sjöstrand (1833) som C. saxatilis (jfr Cedergren 1916).
Ekologi
Styvstarr växer främst i fattig hedmark av olika slag, men förekommer även på klipphyllor och vid snölegor. Arten ses ofta på gångstigar över fjällhedar.
Höjdgräns 1694 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).
Variation
En form med gulkantade blad förekommer i Storsjö: i en stor klon vid Dorditjärnen (18C 5j 2- 1-, 1982, SK i UPS).
Utbredning
Styvstarr är känd från 172 rutor i Storsjö, Vemdalen, Ljusnedal, Tännäs, Hede, Linsell, Lillhärdal och Härjedalen/Idre. Fördelningen är NV 85%, NÖ 38%, SV 37%, SÖ 0%.
Styvstarr är påfallande vanlig i Särv- och Vemdalsfjällen. Det kan noteras, att inga strölokaler påträffats i sydöst, vilket förstärker intrycket av att styvstarr är en ganska utpräglat alpin växt.