Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "började vid Skarffjellet, fanns sedan på alla fjell till Sylfjellet och Ljungdalsby."

Fjällsippa bildar vidsträckta mattor på torr, kalkrik mark, kanske främst på vindutsatta ställen med dåligt snöskydd. Men Dryas växer också på något våtare mark, som t ex i km-långa, av kalkhaltigt källvatten genomfuktade stråk på Vättafjällets sluttning mot Svansjön i Tännäs (jfr Danielsson 1983).

Dessa Sveriges sydligaste Dryas-samhällen innehåller utom fjällsippa en mängd arter, av vilka kan framhållas fjällglim Silene acaulis (dominerande tillsammans med fjällsippa), dvärglummer Selaginella selaginoides, nätvide Salix reticulata, tätört Pinguicula vulgaris, hårstarr Carex capillaris, björnbrodd Tofieldia palustris och fjällyxne Leucorchis albida subsp. straminea.

Höjdgräns 1500 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Den lägsta kända lokalen ligger på 580 m: Storsjö: vägkant N om Åbergstjärnen (18D 4d 3- 0-, 1991, BD i UPS).

Cedergren (1916) anger en form med fyllda blommor från bl a Hamrafjället (sagesman OÖ).

Fjällsippa finns i Storsjö, Ljusnedal och Tännäs, där den antecknats i 50 rutor. Fördelningen är den väntade för en kalkkrävande fjällväxt: NV 40%, NÖ 3%, saknas i SV och SÖ.

Kartan över fjällsippa är ganska "ihålig" och föga i samklang med berggrundskartan (1984). En stor del av det omfattande området med kalkfyllit är emellertid täckt med torvmarker och morän, som säkert är kalkfattig genom urlakning.

Den ovannämnda sydligaste förekomsten har läget 17C 7d 3- 0-, NÖ om leden mot Fjällnäs och 2,5 km SV om Svanåkläppen. Slutligen kan nämnas en mysteriös uppgift om en förekomst av fjällsippa i närheten av Vemdalsskalet, möjligen på Jämtlandssidan (Böök 1925). Uppgiften ingår i en skildring av en bilfärd från Smygehuk till Pajala. En förekomst i detta välkända och kalkfattiga område är inte trolig. Kanske vågar man gissa på att Fredrik Böök tagit blommande hjortron för fjällsippa.