Först uppgiven av Cedergren (1916). Han angav en enda lokal (i Sveg). Birger (1908a) tar visserligen upp stormåra men endast från Ytterhogdal och Ängersjö, som nu förs till Hälsingland.

Stormåra växer på samma typ av lokaler som beskrevs för gulmåra. Arten är inte indigen.

Höjdgräns 820 m: Tännäs: Långnäsvallen (17D 1a 4- 4-, !). Arten når samma höjd på Hamrafjället (Kullman 1977).

Stormåra är nu spridd i samtliga socknar efter en expansion, som bara överträffas av backskärvfrö Thlaspi caerulescens. Som nämnts var den ännu 1916 endast känd från en lokal. Nu är antalet rutor med fynd 121. Frekvensen avtar i riktning NV: NV 15%, NÖ 18%, SV 22%, SÖ 51%. Den torde i stor utsträckning åtminstone tidigare ha spritts som förorening i gräs- och klöverfrö (Lagerberg 1949).