Mästerrot, som inte tidigare rapporterats från Härjedalen, är känd från en lokal: Lillhärdal: Hållvallen (16D 2i 4- 0-, 1988, BD i UPS). De närmaste lokalerna ligger i NV Dalarna (Almquist 1949). Växtens svårförklarade förkärlek för avlägsna fäbodar har omvittnats av Almquist. Beståndet på Hållvallen blommade rikt, även om sterila plantor övervägde. En intressant redogörelse för mästerrotens kulturhistoria lämnas av Svedjemyr (1989). Bland annat nämns att "dess närvaro vid avlägset belägna ödetorp och fäbodar kan antyda att man ansåg den besitta magiska egenskaper, som skyddade mot okända farligheter. Troll och oknytt hölls borta med mästerroten."