Först uppgiven av Smith (1914b).

Arten kräver långvarigt snöskydd och växer i snölegor med gles, lågvuxen vegetation eller på nästan vegetationsfria, blöta ytor. Dvärgstarr bildar lätt kloner.

Höjdgräns. Inga preciserade uppgifter från Härjedalen föreligger. I Sylfjällen går arten till ca 1300 m (Kilander 1955). Som lägst har arten observerats på ca 830 m (på Neans nu överdämda stränder S om Helagsfjället).

Dvärgstarr är endast känd från den NV delen av Storsjö, där den påträffats i 2 rutor.

Endast två fynd är gjorda efter 1965: Bullfjällets NÖ del (18C 5d, 1984, ON) och Isenjaure (18C 4c, 1992, Lönnell, brev). Den isolerade lokalen i SÖ ligger mellan Stor-Axhögen och Balgiestjarve (18C 3h). Den är liksom de övriga upptagen i Smith (1920).