Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Purpurbräcka är kalkkrävande. Den växer på hällar, i kalkklippor eller på block av kalkfyllit, ofta ganska torrt, dock sällan i Dryas-hedar. Men arten ses också på mycket blöta lokaler, såsom snölegor, ofta sent utsmälta.

Höjdgräns 1698 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Min lägsta notering är 650 m: Storsjö: Mid-Henans kanjon (18D 2d 2- 1-, !).

Växtsättet varierar mycket med underlaget. Särskilt i branta klippor påträffas ofta exemplar med långa hängande revor. På planare mark (t ex i snölegor) blir växten mer kompakt.

Funnen i 43 rutor. Alla lokaler utom två ligger i NV, där den påträffats i 37% av de besökta rutorna. Purpurbräcka är endast känd från Storsjö, Ljusnedal och Tännäs. Artens sydgräns i Sverige går genom Tännäs sn och ligger troligen på Hamrafjället.