Hot. Igenväxande stigar och betesmarker gör att ängsgentianan är hotad i Härjedalen liksom på de flesta andra håll. I något fall, såsom N om Storsjön, har arten dessutom försvunnit från vägkanter i samband med vägbreddning.
Första fynd
Först uppgiven av Sjöstrand (1833).
Ekologi
Ängsgentiana är kulturgynnad och i regel påträffad på vägkanter och stigar, gårdsplaner, ängsmarker samt i betesmark. I några fall är dock kulturinflytandet knappast skönjbart, såsom i Tännäs: Ramundberget i en brant kalksluttning (18C 1f, 1958, RS i UPS) liksom på fuktiga klipphyllor på Hamrafjället (ÖN). Lokalerna är dock i regel torra.
Höjdgräns 1060 m: Hamrafjället (Kullman 1977).
Variation
Ängsgentiana, liksom fältgentiana, förekommer i två säsongdimorfa former, dvs former som är skilda med avseende på blomningstid och utseende. Den tidigblommande formen (var. lingulata) karakteriseras av 3–6 ledstycken, och det är troligen i huvudsak denna som förekommer i Härjedalen. Senblommande ängsgentiana (var. amarella, syn. var. axillaris) med 6–12 ledstycken är i varje fall inte anmärkt från landskapet. Som Lange (1938) påpekat i sin Jämtlandsflora är dock differentieringen mellan formerna föga utpräglad i trakter med kort vegetationsperiod.
Utbredning
Arten är funnen i 23 rutor med fördelningen NV 21%, NÖ 8%, SV 4%, SÖ 3%. Den är funnen i alla socknar utom Härjedalen/Åsarne, Älvros och Härjedalen/Idre. Ängsgentiana är betydligt vanligare i Ljungans dalgång än fältgentiana.
