Först uppgiven av Sjöstrand (1833). Han uppfattade arten som allmän.

Hårstarr är starkt kalkgynnad. I fjällen finns arten både i hedar, ängar och inte alltför blöta myrar. Den växer också på översilade klippor. I landskapets kalkfattigare delar uppträder hårstarr inte bara i kärr utan ofta på fuktiga gångstigar, älvstränder och vägkanter.

Höjdgräns 1245 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

Hårstarr är känd från Storsjö, Vemdalen, Ljusnedal, Tännäs, Hede, Linsell, Sveg, Älvros och Lillhärdal. Antalet rutor är 124 och fördelningen NV 70%, NÖ 24%, SV 17%, SÖ 3%. Arten är alltså främst utbredd i landskapets kalkrika delar men har också betydligt fler lokaler i mellersta Härjedalen än vad kartan i Hultén (1971) anger.