vitsippa

Gammal bofast art.

Flerstädes allmän men något ojämnt utbredd i de S kustsocknarna norrut till Ullånger med särskild koncentration i Nora och Nordingrå. Dock vanligare i de sydligare socknarna än antalet noterade lokaler och förekomststråk visar. En annan koncentration av förekomster finns i de västra och nordvästra kalkpåverkade socknarna, i synnerhet Edsele-Ramsele, där arten främst är bäckkants-, myr- och sumpskogsväxt. Arten är dock sällsynt öster om Faxälven. I kusttrakterna norr om Nätra, i Ådalen mellan Dal och Ådalsliden samt i de flesta av de norra inlandssocknarna saknas vitsippan som vildväxande men ses inte sällan inplanterad.

Tidigaste noterade blomningsdatum är 4.4. 1973 i en vägslänt vid Edsätterfjärden i Nordingrå. l härnösandstrakten varierade blomningstidens början under 50 år 1874-1923 mellan 17.4. och 22.5., medeldatum var 8.5. (A. Arnell 1927). -343 (33).

Allmän

827 Anemone nemorosa L.

This Eurasiatic species includes subsp. nemorosa in Europe and subsp. altaica Korsh. in E. Europe and W. and C. Asia. Further, the closely related A. amurensis (Korsh.) Kom. in E. Asia, A. pseudoaltaica Hara in Japan and A. quinquefolia L. in N. America are mapped. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 159.

Vitsippa är ursprunglig men gynnas av slåtter, bete, röjning och gallring. Den växer beståndsbildande i ganska torra till fuktiga löv- och blandskogar, lundar, hagmarker och andra naturbetesmarker, både igenväxande och hävdade ängsmarker samt på dikeskanter och skuggade vägslänter.

Giftig läkeört, allm. och ofta ymn. i stora bestånd, men undviker starkt torra och blöta ståndorter. Den anses öka kraftigt i skogsmark i delar av Sverige (Odell & Ståhl 1998).

Broddeson (ms) markerade vitsippan som sälls. vid Kvarnåsen i Skagershult 1928. Redan Samzelius (ms 1758) lät förstå att förekomsten skiftade i landskapet: ”Äten af boskap, som kommer ifrån slätlandet till skogsbygden förorsakar sommarsiukan [blodsjukdom]”.

Först uppgiven av Birger (1908a) med stöd i uppgifter av S. J. Enander, som samlade arten 1894 i Lillhärdal (i S).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Perenn, beståndsbildande, 1–2 dm hög ört som blommar på våren. Från den vittförgrenade jordstammen kommer dels enskilda blad, dels blomstänglar med 3 bladlika, skaftade svepeblad. Båda bladtyperna är fingrat sammansatta och i grunden 3-delade. Svepebladen sitter ungefär 2/3 upp på blomstängeln. Den ensamma, 2–4 cm vida blomman är vit med (oftast) 6 hylleblad. Fruktsamlingen är en klotformad samling nötter med krokig näbb.

Vitsippan bildar vida bestånd på frisk eller fuktig mark. Norrut, där säsongen är kortare, ser man vissnade sippor långt in på sommaren, men söderut kommer den att bli svår att upptäcka.

Förväxlingsrisk:
I blom omisskännlig.
Förutom de gula blommorna, är gulsippa (Anemone ranunculoides) (mest i kalktrakter, sällsyntare än vitsippa) rätt lik vitsippa, men svepebladen är nästan oskaftade, bladflikarna är något kortare och mer rundtandade, och den har ofta två blommor på blomstänglarna (se på flera ex!).
Revsmörblomma kan ha upprät stjälk med 3-flikade blad, men dessa blad sitter enstaka, ej i kransar om 3.

Status: gammal och bofast, därtill någon gång odlad och förvildad.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: synnerligen variabel bland annat avseende blommornas färg och storlek: former med mer eller mindre kraftigt rödvioletta eller cyanblå blommor förekommer allmänt, former med fyllda blommor är mycket sällsynta i naturen men förekommer i odling och regelmässigt höstblommande former förekommer sparsamt.

Vitsippa växer på fuktig till ganska torr jord, gärna vid rörligt vatten, både i näringsrik skog och fattig löv-, bland- och granskog. Vidare förekommer den på trädsocklar i sumpskog, i kanterna av lövskogskärr, i ängar och på hedar. Växten är också vanlig på betesmarker, dikesrenar och vägkanter. Den klarar ej att översvämmas eller torka ut under längre tid och trivs inte i stark skugga. Den tål troligen inte heller gödsling.

Vitsippa växer på torr–frisk, mullrik mark på ställen som solexponeras tidigt under våren. Växten fördrar inte påtagligt kalkrika jordar. Vitsippa växer i de flesta skogstyper: hässlen (även betade), ädellövskog, alsumpskog, skogar med björk, tall, ekdungar och granlundar. Den kan även växa öppet på jordhögar, i vägrenar och åkerkanter.

Vitsippa är spridd över hela Öland, speciellt frekvent inom Mittlandet. På Stora Alvaret växer den i flera mindre träddungar. På det skogfattiga sydöstra Öland och i östra sjömarken är det glest med fynden och fortfarande saknas vitsippa i Segerstad sn.

Vitsippa sprider sig främst genom jordstammens förgreningar. Den bildar kloner där de enskilda blommorna liknar varandra vad gäller blomfärg, antal hylleblad och deras form. Ofta hittar man kloner med blommor som är kraftigt rödvioletta, även fyllda blommor förekommer sällsynt.

Som parasit på vitsippa och gulsippa A. ranunculoides kan man under våren hitta svampen sippskål Sclerotina tuberosa. Fruktkroppen är en brun liten skål som får sin näring från sippornas rotknölar. Vitsippa kan angripas av rostsvamparna sipprost Tranzschelia anemones eller rönnrost Ochropsora ariae vilket gör att bladskaften blir onormalt långa.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Ängs- och skogsmark, lövskog som barrskog. Ofta dominerande under våren, särskilt i ängen eller i frisk skogsmark. Förekommer också i torrare skogsmark men undviker ren hällmark och mossig dyntallskog. Enligt Pettersson (1958) hade vitsippa under första hälften av 1900-talet ”ökat starkt i de flesta hagmarker, som icke längre betas, likaså i de många igenväxande lundfragment, som finns”. Johansson (1897) bedömde att vitsippa förekom ”Allest.”. Den saknas i dag i några av kartbladen, men den höga frekvensen i de inventerade provrutorna visar att den är rikt spridd på ön.

Vitsippa växer i torra, friska eller något fuktiga lundar, löv- bland- och granskogar, gärna i gläntor, bryn och snår men också i både betade och igenväxande hagar och andra gräsmarker samt på vägslänter och i dikeskanter. Bildar ofta vidsträckta mattor i halvskuggiga, glesa lövskogar, dungar och björkhagar.

På en tomt i Rullbo i Los, där vitsippa har inplanterats, kan man se att dess frön sprids av myror. När vitsippsfrön gror klyvs fröskalet i två halvor, men hjärtbladen stannar mellan dessa och förblir vita, medan en rot och ett vanligt blad växer ut. Snart växer den vita substansen i fröet och förvandlas till en 2–3 mm stor vit knöl, som ser ut att vara början till en jordstam.

De utvuxna bruna jordstammarna bildar täta nätverk strax under mark­ytan. Bladen har kort livslängd, och börjar redan mitt i sommaren gulna och försvinna. Några blir dock kvar gröna till hösten. Inget grönt övervintrar, men i ändan på jordstammen övervintrar ett 2 cm långt böjt, vitt skott under markytan. Blomningen pågår ganska länge, och under senare delen av vitsippans tid blommar även harsyra. Fröna faller av gröna i ekorrbärets eller linneans tid.