fårsvingel

Gammal bofast art.

Trivialart

Allmän

Fårsvingel är en ursprunglig men mycket kulturgynnad art. Den växer på torr, ljusöppen mark - hällmarker, hedar, naturbetesmarker, renar och slänter.

Torrängsväxt, allm. enl. alla källor, undantag utgör ev. Askersund (jfr Ekholm & Hallin 1980b). Fårsvingel växer helst på mineralrik hedmark och är känd från torvtak i Götlunda (Tidström ms 1756), från Brostugan i Laxå (Stalin ms 1913–1916) och fanns ännu 1989 på tak vid Nordhult i Askersund.

Den förekommer i Sverige i flera raser (Hylander 1953), bl.a. en insådd vid Stora Holmen i Örebro (Hylander 1943b). Fröet salufördes i Sverige från 1893 (Lyhagen 1991) men anmärktes vid Örebro frökontrollanstalt 1890 (Zetterlund 1891).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

229 Festuca ovina L.

The taxonomy of this polymorphic species, or complicated group of taxa, does not seem to be sufficiently clarified (Hultén, Circumpol. I, p. 210). For that reason, it is impossible to present the distribution of these taxa. However, known localities of the closely related F. auriculata Drob. (obviously syn. to F. ovina subsp. alaskana Holmen) and F. kolymensis Drob. are marked. Human activity has favoured the dispersal. The species s. lat. has been introduced into N. America, southernmost S. America and New Zealand. The closely related species F. vivipara (L.) Sm. (or subspecies) has an artic-subarctic distribution (cf. no. 231). It is obviously included in the map of F. ovina in Meusel et al. 1965, p. 36.

Flerårigt tätt tuvat gräs med upp till 3 dm höga strån. Stråna har ett fåtal korta blad som har en smal men ej ihoprullad skiva. Vippan är ensidig med rätt kort skaftade småax som ibland har borst. De basala bladen är raka och styva och helt ihoprullade vilket gör att de nästan verkar trinda. Diametern understiger 0,5 mm. Bladen är mörkt gröna till något grågröna och har korta borsthår vilket gör att de kan kännas sträva om man drar dem nedåt med fingret. Snärpen är mycket kort.
Fårsvingel växer på torr mager mark, både i slutna och helt öppna miljöer. Den ses ofta i glesa skogar, hedar, i naturbetesmarker och går även upp i fjällen. Den är vanlig i hela landet.

Förväxlingsrisk:
Stagg (Nardus stricta) har mycket tydligt sträva blad och kvarsittande ljusa basala slidor.
Kruståtel (Deschampsia flexuosa) har ljusare gröna blad som är helt släta och veka samt ofta rödaktiga nedtill.
Rödsvingel (Festuca rubra) har vippor som kan lika fårsvingel men de basala bladen är aldrig helt ihoprullade.
I fjällen finns groddsvingel (F. vivipara) som har typiska vivipara småax och mer markerade bladöron än fårsvingel.
Hårdsvingel (F. brevipila) är en från början insådd art som alltid växer på torr kulturmark, t.ex. vägkanter och i gräsmattor. Den har tydligt blågrönaktiga, styva blad som är över 0,5 mm i diameter. Sandsvingel (F. polesica) växer sällsynt på sandig kustnära mark och har sega pergamentartade bladslidor som sitter kvar i tuvorna.
Ytterligare en sällsynt art, finsvingel (F. filiformis), finns i södra Sverige. Den liknar mycket fårsvingel och kan i NILS-sammanhang räknas till denna.

Fårsvingel växer i allmänhet ljusöppet och torrt i låg vegetation på morän- och grusavlagringar, i hällmarker samt i lav- och ristallskogar. Arten är betesgynnad och spelar en viktig roll i betesmarker som domineras av ljung Calluna vulgaris, rödven Agrostis capillaris eller kruståtel Deschampsia flexuosa. Det ger ett ypperligt fårbete men är annars av ringa värde som betesgräs. Den kan också förekomma i måttligt fuktig (men fortfarande lågväxt) grässvål. Gräset är dessutom vanligt på olika slags kulturmark som vägkanter och skräpmark. Det har ibland såtts in i gräsmattor.

Fårsvingel är mycket vitt spridd i norra Europa. Den växer solöppet på torr–vinterfuktig, alltid mager mark som ofta är hävdad genom bete. Faktum är att fårsvingel inte uthärdar på näringsrika marker, framför allt på jordar som innehåller mycket fosfor, vilket gör att gräset fungerar som en pålitlig indikator av markförhållanden som även är lämpliga för andra hänsynskrävande arter (Löfgren m.fl. 2020). Fårsvingeltuvor i en betesmark signalerar att lokalen har lång kontinuitet av beteshävd. På Öland är gräset en av de allra vanligaste kärlväxterna och särskilt på alvarområdena en karaktärsart som dominerar över stora områden och gett namn till växtsamhället fårsvingelheden. Fårsvingeln är "den i särklass ymnigaste växten alla kategorier på svensk alvarmark" (Ekstam & Forshed 2002), och den är i princip alla alvarväxternas granne och representerar därför en viktig del av deras levnadsmiljö. I betade fuktängar hittas fårsvingel uppe på tuvorna och längs kusten växer den på klapperstensvallar, stabiliserade dyner och sandgräshedar. Ibland är fårsvingel uppgiven från glesare tallskogar, vägkanter, gamla trädgårdar och torrare ruderatmiljöer (övergivna sandtag).

Fårsvingel är vanlig över hela Öland och man behöver sällan gå långt innan man trampar på en tuva. Arten missgynnas starkt om marken tillförs näringsämnen. Den kan inte konkurrera med t.ex. engelskt rajgräs Lolium perenne eller rödsvingel Festuca rubra som har förmåga att utöka sin produktion av biomassa i respons på en bra tillgång av näringsämnen. Fårsvingel missgynnas av beskuggning men klarar sig kvar under flera år på ohävdade lokaler. Den ökade näringsbelastningen av landskapet kan på sikt missgynna fårsvingel som möjligen minskat under de senaste decennierna, men inga studier har gjorts. I takt med ytterligare igenväxning och beskogning av framför allt de perifera områdena av Stora Alvaret och ökad näringsbelastning kommer gräset troligen att minska framöver. Den extrema torrsommaren 2018 gjorde att många tuvor med fårsvingel på Stora Alvaret dukade under. Framtiden får utvisa om gräset lyckas komma tillbaka på dessa lokaler.

Det är inte bara jordmån och betestryck som styr hur alvarväxtsamhällen komponeras utan också interaktionerna mellan grannplantorna. En stor andel av nyckelarten fårsvingels individ dör under år med hård sommartorka, som efter sommaren 2018, och många alvararter är beroende av möjligheten att etablera sig på barmarksytor åren efter torkan.

Festuca ovina-populationerna i öländska gräsmarker är diploida. Arten är korsbefruktad och populationerna karakteriseras av en mycket hög grad av genetisk polymorfism (variabilitet) som gör att den har möjlighet att anpassa sig till olika livsmiljöer. I stället för att alla individer är ekologiska generalister som klarar av många ekologiska förhållanden består populationerna av olika genetiska varianter som föredrar olika miljöer. På alvarmarker är fårsvingel den art som, tillsammans med backtimjan Thymus serpyllum, har den bredaste ekologiska amplituden. Den växer i sluten ängsvegetation på alvarryggar i både torra och friska, sandrika jordar som har ett relativt lågt pH (5–7). Den växer också på vittrade och tunna kalkjordar med ett pH som kan vara så högt som 9, på extremt torra kalkstensplattor och på uppfrysningsmark med polygonbildning på svagt dränerade och grusiga avlagringar. På grusalvar har den sällskap av backtimjan och ölandssolvända Helianthemum oelandicum samt grusalvarspecialister som alvarglim Silene uniflora subsp. petraea.

Genetiska undersökningar visar att genspridningen är mycket effektiv vilket gör att det finns en låg grad av genetisk differentiering mellan populationer från lokaler över hela Stora Alvaret (Prentice m.fl. 1995 & 2000). Men inom alla lokaler finns det, trots extensivt genflöde, ett finskaligt anpassningsmönster där olika genetiska varianter är associerade till olika pH- och fuktförhållanden. Det naturliga urvalet gör att olika genetiska varianter överlever olika bra i skilda mikrohabitat inom alvarmarkerna. Som kuriosa kan nämnas att en del fårsvingelpopulationer i södra Sverige innehåller en fullt fungerande extra kopia av ett viktigt metaboliskt enzym (fosfoglukoisomeras) och att den extra genen är en helt naturlig "transgen" som har lånats av ett annat obesläktat gräs i släktet Poa (gröen). Trettio procent av individerna på Stora Alvaret bär på transgenen och det finns ett statistiskt säkerställt samband mellan förekomsten av transgenen i växtindivider och torra miljöer (Prentice m.fl. 2015).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Fårsvingel förekommer i ett brett spektrum av miljöer, öppna till halvslutna, torra till fuktiga marker på kalk, lera och sand. Ofta dominerande på torr, öppen mark: alvar, hällmarker, torrängar, öppna hällmarkstallskogar, enbuskmarker och sandmarker. På lerig, vinterfuktig alvarmark växer den ofta i små, tätt strödda tuvor i blottad jord. Den är även ofta antecknad i ängen, någon gång även i mer sluten skog.
Fårsvingel är en av de vanligaste arterna på Gotland, tillika det vanligaste gräset i provrutorna. Johanssons (1897) ”Allest.” gäller fortfarande.

Fårsvingel växer öppet på torr eller frisk, mager, sandig eller grusig mark i naturbeten, torrbackar, hällmarker, sandhedar, klippskrevor, torrare delar av betade havsstrandängar, åkerholmar, grustag, vägkanter och banvallar.

Fårsvingeln förekommer rikligt på kortvuxen gräsmark av alla slag, även i mycket magra och hedartade torra skogar, på berg och hyggen. På torra marker förekommer den ofta insådd i gräsmattor. Den växer dessutom i kortbetade fuktängar och i källmyrarnas mossmattor. Arten är genom sin litenhet och hårdhet starkt slåtter- och betesgynnad. I parker med gräsfröinkomlingar förekommer ofta mer storvuxna, långbladiga former av fårsvingel, säkert inkomna med utländskt gräsfrö kring sekelskiftet 1900, t.ex. ytterst rikligt i Södertuna park i Frustuna-Kattnäs.

Fårsvingel är en god kolonisatör på naken sand. På vägslänt i Voxna koloniserar den tillsammans med backstarr. På den solstekta norra stranden av Gröntjärn i Ljusdal koloniserar den när ytan legat i dagen i 5–10 år efter långvarig dränkning.

Fårsvingel blommar lite tidigare än kruståtel där de växer tillsammans. Blommor kan ses från ekorrbärets tid. På Sjörgråbergets nordsida i Arbrå har den setts med delvis vippgroende frön. Mer än hälften av bladen övervintrar gröna. Från kruståtelblad skiljs fårsvingelblad i luppen genom att de är glest och kort håriga, vilket kruståtelns blad inte är.