slidstarr

Tämligen allmän-spridd i skogstrakter.

Trivialart men sparsammare i de näringsfattigaste delarna av landskapet.

492 Carex vaginata Tausch

This arctic to boreal-montane species is widely distributed in Eurasia and N. America. Same separate taxa have been distinguished in different parts of the main range (Hultén, Circumpol. I, p. 88). The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (I. cit.).

Slidstarr är ursprunglig men något kulturgynnad. De vanligaste växtplatserna finns i anslutning till bäckar och källor samt i eller nedanför sluttningar med stråk av diffust framträngande grundvatten. Den växer i större eller mindre bestånd i fuktiga skogar och sumpskogar, främst i lövskogar, men ibland också i bland- och barrskogar.

Enstaka fynd har gjorts i ängs- och hagmarksvegetation samt vid skogsvägar och skogsdiken.

Bestånden domineras ofta av vegetativa skott vilkas olika bladgenerationer ligger utbredda på marken och bildar en karakteristisk matta i grönt och brunt.

Ahlfvengren (1924) betecknade arten som sällsynt och uppgav den från endast 7 lokaler i södra Halland upp till Nissan. Under 1950-60-talen upptäcktes den på flera platser (7 rutor) i Laholm (Johansson 1968) och på två lokaler i Kungsbacka (Ohlander 1967 och 1969). Under 70-talet tillkommer ett par fynd i Halmstad (KG) och nuläget framgår av kartan. Denna kraftiga ökning av antalet kända lokaler får naturligtvis delvis ses som ett resultat av 80-talets systematiska inventering, men med tanke på det ringa antalet kända växtplatser vid seklets början, tror vi att det också är fråga om en verklig ökning av utbredningsområdet för denna nordliga starr (jfr strängstarr C. chordorrhiza och vispstarr C. digitata). Åtminstone delvis kan ökningen förklaras av att arten gynnats av den ökade tillgången på skog under 1900-talet.

Kärr- och sumpskogsväxt, spridd–allm. i Skogsbygden och skogrika delar av Hjälmarslätten, men ”sälls. möjligen förbisedd” i Hammar och Lerbäck (Segerström 1932). I naturlig vegetation sedd i Norra Trolldalen i Kil och i källomgivningar, f.ö. i fuktig skog, kalkbrott, friska lövlundar etc. Tolf (1891) fann den på Kvismarens sedan 5–6 år torrlagda botten.

Stora bestånd är ovanliga men S om Sörviken i Knista noterades ett ymn. bestånd över 100-tals m² i en sumpskog med gråal och gran 1992.

Gammal bofast art.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833) som C. panicea β sparsiflora. Ett tidigt belägg: Älvros: Kolsätt (16E 6j, 1842, Thedenius i UPS.

Detaljutbredning bristfälligt registrerad före 1970-talet; med säkerhet allmän i hela Bergslagen, allmän-tämligen allmän i övre Skogslåglandets övre del, tämligen allmän i dess nedre. Inom ett specialstuderat delområde inom sistnämnda, Hallstahammar N, 16 karterade lokaler hos MALMGREN (1970). På Mälarslätten överallt sällsynt (i många delområden 0). Som passande ståndorter även här förekommer i stor mängd, måste den ringa trivseln antas bero på i någon mån olämpligt temperaturklimat (arten är boreal), men kanske ännu mer på olämpliga, edafiska förhållanden. Fastän knappast helt och håller lerskyende, torde den generellt undvika mycket näringsrik omgivning. De få fynden på Mälarslätten gjorda i oligotrof barrskogs terräng. Utbredningstyp: N1.

Slidstarr är en i Skandinavien nordlig art med sydgräns i Halland och Småland. Den växer i fuktig, helst genomsilad skogsmark, oftast vid foten av grusåsar och sluttningar men även i myrkanter och sumpskog. Mera sällan förekommer den på betesmark. De blommande stråna är ofta fåtaliga, så att bestånden domineras av vegetativa bladrosetter.

Slidstarr är en skogs- och inlandsart som skyr kusten i Bohuslän. Den växer i fuktiga skogar bestående av gran, tall och björk, i sumpskogar och skogskärr med viden och pors, i dalgångar mellan myrar och sjöar samt i skogsbryn ut mot mosselaggar och öppna kärr.

Mycket förbisedd art. Diskrepanser mellan äldre och yngre fynd, t.ex. på Södertörn, motsvarar knappast förändringar i förekomst. De avspeglar snarare förbiseende hos inventerare – både förr och nu. Slidstarren växer i fuktig skogsmark, gärna genomsilad av rörligt markvatten, t.ex. sumpgranskogar och alkärrskanter, men finns även i rikare blåbärsgranskog. Den bildar ofta stora bestånd med få eller inga blommande strån.

Slidstarrens frön tycks spela en något mindre roll för artens överlevnad än många andra starrars frön. Plantorna är vintergröna och förmodligen långlivade, medan deras frön inte utgör någon stor del av fröbanken (Granström 1986). Vi har inte heller sett arten komma upp särskilt rikligt på omrörd jord. Slidstarr lyser upp med sina facklor av gula ståndare i den mörka skog där inte så många andra arter blommar, samtidigt med harsyra, i vitsippans tid. Det är samtidigt med tuvsäven ute på myren, men sträng-, klot- och styltstarr är då fortfarande i knopp. Arten har omogen frukt i linneans tid.