svarthö

1686 Bartsia alpina L.

This arctic-montane species belongs to the amphiatlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 40 and map 21). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 406.

Inskränkt till landskapets NV del. - 15 (4).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Perenn, tuvad, halvparasitisk, 1–3 dm hög ört. Har en fjällig rotstock som sänder upp uppstigande skott. Skotten är håriga och har fjällika lågblad nedtill, sedan äggrunda, “skrynkliga” korsvis motsatta blad med jämt utformade, framåtriktade, rundtrubbiga tänder. Nära bladspetsen bryts ofta tandraden så att spetsen har helbräddad kant (syns ibland dåligt). De nedersta bladen har enbart grön färg, men högre upp blir de allt mer violettanlupna, särskilt stödbladen. I toppen med blommor som sitter enstaka i stödbladsvecken. Stora blommor (ca 2 cm) med mörkviolett, zygomnorf, rörlik krona med 3-flikig underläpp och längre överläpp. Märket, som ligger an mot överläppen, sticker ut ur blomman och är något nedåtkrökt. Fodret är delat i 4 smala flikar. Frukten är en ca 1 cm lång kapsel som i yttre delen spricker upp i två flikar som rullas nedåt. Efter mognaden vänder sig kapseln uppåt. Karaktäristisk vinterståndare som ofta ses på våren: en ca 2 dm hög, gråbrun “pinne” som i toppen har kortskaftade, uppåtriktade, korsvis motsatta kapslar som i toppen är kluvna i två nedrullade läppar.
Svarthö är vanlig i många miljöer i fjällen, särskilt i kalktrakter. Den ses ofta på stränder ock i kärr, men även på andra friska marker. Blir mindre kräsen på kalk, och kan då växa torrare. Förekommer även i rikkärr i fjällens närhet, och följer många vattendrag ned i skogslandet, vid vissa älvar nästan till kusten. I västra Östergötland och på södra Gotland finns isolerade populationer i rikkärr.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig när den blivit violettanluppen.
Tidigare kan den likna myntor (finns vid vattendrag nära fjällen, men saknas på själva fjället), men de luktar menthol och är inte tuvade (växer i bestånd), eller teveronika (Veronica chamaedrys) (huvudsakligen kulturmark, saknas helt på fjället), som dock har stängelns hårighet samlad i 2 rader, och mer trekantiga blad som har grövre tandning med djupare inskärningar och vassare, mer utspärrade tänder.

Svarthö växer i vårt land främst på kalkrik mark i fjälltrakterna. Söderut finns den sällsynt i kalkkärr på Gotland och i Östergötland; där anses den vara en relikt från ett kallare klimat. I Jordbruksverkets databas över ängs- och betesmarksinventeringar (TUVA) finns fem uppgifter om svarthö på Öland. Lokalerna är Föra: Ingelstad SO om. Alböke: Djurstad träsk södra delen. N. Möckleby: Skogslund söder om (två skiften). Torslunda: Igelmossen mellersta delen. Lokalerna är besökta under inventeringen men något svarthö är inte rapporterat. Möjligen har inventerarna i TUVA tagit fel på någon art i släktet myntor Mentha sp. som ibland kan ha mycket mörka blad.

Ursprunglig.
Svarthö växer på mark med rörligt grundvatten, företrädesvis i källmyrar, ofta på någon tuva eller på något högre liggande gräsmark. 45 spridda lokaler har noterats på Lojsta hed under våra inventeringar: längst i söder i myren 1,45 km söder om St. Korsgatan i Gerum, i sydväst i Storhagen i Levide, i väst i Mallgårds källmyr i Levide, i norr vid Kohagen i Hejde samt i öster, norr om Västringe i Etelhem. Den senare växtplatsen har troligen förstörts (omvandlats till viltvatten?). En isolerad förekomst noterades i sydöstra delen av Hästhagmyr i Vänge 1994 (ca 166492 637194; Martinsson 1997). Arten fanns kvar i denna myr 2013, då drygt 200 exemplar inräknades, varav ca 10 % blommade (166483 637211 JP).

Svarthö räknas till de glaciala relikterna på Gotland, där arten har överlevt p.g.a. det kalla, flödande vattnet i källmyrar (Sernander 1941, Pettersson 1958). Petters-son (1958 karta s. 117, lokallista s. 118–119) redovisade 24 då aktuella lokaler, jämfört med dagens 45. Det kan verka som en ökning, men svarthö har förmodligen ändå minskat beroende på senare utdikningar (se äldre lokaler). Detta gäller särskilt vid de växtplatser som låg i direkt anslutning till eller i kulturlandskapet, där utdikningarna startade tidigare (Pettersson 1958). Pettersson angav även att konstgödning på någon växtplats minskat beståndet radikalt. Vidare uppgav han att det minskande betet på utmarkerna troligen kommer att öka igenväxningen och minska bestånden ytterligare.

Svarthö finns i Hälsingland numera endast vid Ljusnans stränder i den nordvästligaste delen av landskapet. I angränsande del av Härjedalen är den också knuten till älven, men annars en vanlig art i fjällen. Våra förekomster antar vi bero på fröspridning med älvvattnet, men vi har inte funnit några uppgifter om frönas flytförmåga. Arten har hittats på klipp-, block- och grusstrand, gärna vid fors, och där ett mer sammanhängande växttäcke på strandens övre del möter den glesare bevuxna klappern, blocken eller hällarna. Från äldre tid finns två uppgifter om lokaler i Bjuråker och Änger­sjö som inte ligger vid Ljusnan.