Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

I Härjedalen är slåtterblomma särskilt vanlig i den glesa vegetationen bland grus och på mineraljord utefter oreglerade älvar och sjöar. Den finns också i våta ängar, i myrkanter samt på kulturskapade ståndorter, såsom vägkanter och diken. Arten föredrar platser med god tillgång på ljus, och den är möjligen något kalkgynnad.

Höjdgräns 1320 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

Av denna variabla art (se Hultgård 1987) har ett flertal former uppgivits från Härjedalen. Här kan nämnas Wahlenbergs (β tenuis, som är upptagen i Birgers provinsflora (1908a); subsp. obtusiflora och subsp. palustris samt var. rosea, som anmärks av Arwidsson (1929). Som Hultgård visat kan dock inga underarter eller varieteter avgränsas inom den linneanska arten Parnassia palustris och arten behandlas här nedan kollektivt. Den härjedalska populationen är såvitt känt tetraploid. Det kan dock enligt Hultgård inte uteslutas, att även diploider finns i landskapet med tanke på att sådana förekommer i Jämtland.

Slåtterblomman är funnen i 253 rutor med fynd i samtliga socknar och med fördelningen NV 69%, NÖ 53%, SV 57%, SÖ 50%. Arten är troligen något förbisedd i områden som endast besökts tidigt på sommaren. Utbredningen i landskapet är ganska jämn, men frekvensen tycks vara något högre i den kalkrikare nordvästra delen.