Första fynd
Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "från Linsälls Wålar på alla fjell."
Ekologi
Tillsammans med bl.a. krypljung Loiseleuria procurnbens och kråkbär Empetrum nigrum uthärdar detta ris tillvaron i mer eller mindre torra, kalblåsta lägen. De tunna bladen vissnar efter en intensiv rodnad på hösten, men de sitter kvar och skyddar kommande årsskott samt ackumulerar kringflygande finjord. I skogsregionen kan man ofta se ripbär på glesbevuxna åskrön i blåsiga lägen.
Höjdgräns 1478 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Lägsta noteringen är 480 m: Hede: Vitdalen (17D 5h, !).
Utbredning
Ripbär är antecknad i alla socknar utom Härjedalen/Åsarne, Sveg, Överhogdal och Älvros. Arten är noterad i 171 rutor med fördelningen NV 89%, NÖ 29%, SV 38%, SÖ 1%. Den enda lokalen i den sydöstra kvadranten är Lillhärdal: Högsberget (15E 8b, Birger 1908a).