Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Dvärgvide bildar utbredda mattor, speciellt i snölegor och på fuktiga klipphyllor. Det växer också på vindexponerade lokaler, t ex på toppar i de låg- och mellanalpina regionerna. Subalpint växer dvärgvide ofta i kanterna på rikkärr. I barrskogsregionen sprider sig dvärgvide för närvarande utefter nyanlagda skogsbilvägar.

Höjdgräns 1739 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Den lägsta observationen är 440 m: Vemdalen: nedom Vemdalshammaren (17D 6i 2- 2-, !) på en vägkant.

På kalfjället gör dvärgvidet skäl för sitt namn, och kapselbärande individ som bara är 2–3 cm höga är vanliga. På lägre nivåer (450–600 m) kan exemplaren bli höga som blåbärsris.

Hybrider med S. arbuscula, S. hastata, S. lanata, S. lapponum, S. polaris och S. reticulata.

Dvärgvide har setts i 126 rutor med fördelningen NV 76%, NÖ 28%, SV 11%, SÖ 0%. Den är inte antecknad för Sveg, Överhogdal, Älvros och Lillhärdal.

Arten är mycket sparsam i de torra Vemdalsfjällen och saknas troligen på de östligaste lågfjällen i Linsell men finns i alla andra kalfjällsområden. Som nämnts gynnas arten av att nätet av skogsbilvägar expanderar.