Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Kärrdunört växer i kärr av olika slag, sanka sjöstränder, nära kallkällor. Dessutom ses den ibland i störda miljöer, såsom i traktorspår genom våtmark och i diken. "Var. lapponicum" har främst samlats i något rikare kärr.

Höjdgräns 829 m: Storsjö: Neans dalgång (Kilander 1955).

Arten är mycket mångformig. En form med 1–2 relativt stora, vita eller skära blommor och "med lineära, endast 3 mm breda blad" (Neuman 1901) har kallats var. lapponicum Hausskn. Denna form nämns av Kytövuori (1976), alltid med "lapponicum" inom citationstecken. Han skriver att den förekommer "in slightly eutrophic fens", vilket kanske kan översättas med övergångsrikkärr.

Kärrdunört är känd från alla socknar. Den har antecknats i 197 rutor med ganska jämn spridning: NV 41%, NO 50%, SV 57%, SÖ 48%. Eftersom arten endast växer på relativt låga nivåer, är den inte så vanlig i de nordvästra rutorna med dominerande kalfjäll.

Belägg av "var. lapponicum" finns från följande lokaler (samtliga i UPS):

Ljusnedal: nära Mittån N om Kappruliften (18C 1i 0- 4-, 1986, BD). Tännäs: Fjällnäs (193.6, OÖ, det. Kytövuori), Malmagsvålen (17C 9c?, OÖ, 1935, det. Kytövuori), Högvålen i rikkärr SÖ om byn (17D 1a 3- 1-, 1986, BD). Hede: 1 km SÖ om Saxvallsbygget, myrkant (17D 5c 3- 2-, 1983, BD). Linsell: Sundsbäcktjärnen NV ände i strandkärr (17D 0j 3- 4-, 1968, BD, det. Kytövuori). – Utmärkande för dessa kollekter är att exemplaren har 1–2 blommor och att bladen är jämnbreda med en bredd av 1,5–3 mm mitt på stjälken. Kytövuori (1976) anmärker att, även om "E. lapponicum" och E. palustre har något olika ekologiska krav, har de genom mänskliga aktiviteter ibland kommit att växa nära varandra. Eftersom de lätt hybridiserar, kan man för framtiden vänta att hybrider uppkommer, så att föräldrarnas karaktärer utsuddas. Nilsson (1976) har för andra arter i NV Härjedalen gjort liknande iakttagelser och talar i sammanhanget om "karaktärserosion".