Först uppgiven av Sjöstrand (1833):"Ljusne-elfven vid Sveg. Förekom sedan på nästan alla fjell, till och med Hovärken." Arten förekommer fortfarande i Sveg och på Hovärken.

Fjällnejlika är tolerant vad beträffar underlagets fuktighet och förekommer både i fuktiga ängar och på torra hedar. Arten tål knappast beskuggning. Den missgynnas inte av ett substrat som innehåller joner av tunga metaller och kan därför uppträda i rika bestånd på slighögar, t.ex. Ljusnedal: Gruvvålen (18C 2f, !). Arten är möjligen något kalkgynnad men har också förekomster på de extremt kalkfattiga fjällen i Linsell, bl a Sömlinghågna (16D 6c–d, !). Grusrevlar i älvarna, t ex övre Ljusnan, erbjuder också goda betingelser, liksom vissa kulturskapade miljöer (vägrenar i Vemdalen och Sveg, gräsplaner i Sveg).

Höjdgräns 1395 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Den lägsta kända lokalen finns vid järnvägsstationen i Överhogdal på 290 m, !.

Arten gör vad beträffar bladformen ett mycket enhetligt intryck i Härjedalen. Däremot kan blomfärgen ibland variera. En vitblommig form har samlats av Gunilla Danielsson i Storsjödalen mellan Predikstolen och Helagsfjället (18C 5f 4- 3-, 1982, i UPS).

Fjällnejlika är noterad i 53 rutor med fördelningen NV 36%, NÖ 4%, SV 3%, SÖ 4%. Arten är känd från alla socknarna utom Hede och Älvros samt Härjedalsdelen av Åsarne och Idre. Om artens allmänna utbredningoch spridningsbiologi, se Lid & Zachau (1928).