Först uppgiven av Behm (1887) som Cicuta pumila nova sp.? Belägg från Vemdalen: Norra Enskeltjärn (17E 2d), 1885, FLB finns i LD och S). Behms uppsats kritiserades av Berg (1890), som ansåg att det rörde sig om den t.ex. i Hartmans flora upptagna C. virosa L. β angustifolia, dvs en smalbladig form av sprängört. Kritiken ledde tydligen till att Behm gjorde ett förnyat besök på lokalen. Exemplar samlade 1903 (i GB, LD, S och UPS) har Behm betecknat som Cicuta pumila Behm (Bot. Notiser 1887) (syn. Cicuta virosa v. angustifolia Kit.?).

Sprängörten är en av Sveriges giftigaste växter (artepitetet kommer av latin virus, som betyder gift). Den växer alltid mycket vått, ofta på gungfly på stränderna av myrtjärnar eller vid bäckar genom blöta kärr.

Höjdgräns 635 m: Vemdalen: Bergtjärnens avlopp (17D 3j 2- 2-, Cedergren 1916).

Exemplar från Härjedalen synes genomsnittligt ha smalare flikar än t.ex. sydsvenska. Lagerberg (1948, Bd III: 1185) förmodar att det sannolikt endast är "en av ogynnsamma yttre förhållanden åstadkommen förkrympt form." Jämförande odlingsförsök bör kunna belysa hur det förhåller sig.

Arten är känd från 12 lokaler i 14 rutor i östra Härjedalen (socknarna Vemdalen, Linsell, Sveg, Älvros och Lillhärdal). Utbredningen tyder på att sprängört kommit till Härjedalen från öster.