Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Menziesia caerulea: vid Lill Herrdal [...]. Från Linsälls Wålar a. i fjellen."

Kilander uppger att lappljung sparsamt uppträder på många topplatåer i det mellanalpina och i övre delen av det lågalpina bältet. Den bildar ofta mycket stora, sammanhängande bestånd som t.ex. på Flatruet. I skogsbältet kan man ibland träffa på lappljung invid stigar i barrskog, men den är lätt att förbise efter blomningen. Arten är indifferent till kalk men är, liksom krypljung, särskilt framträdande på kalkfattiga fjäll.

Höjdgräns 1630 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Arten går långt ner i skogslandet. EN rapporterar den vid ca 350 m från Sveg: Nilsvallen (16E 6f, Birger 1908a).

Lappljung uppträder ibland med vita blommor, t.ex. strax V om toppröset på Hamrafjället (Nilsson 1976). Smith (1920) anger ytterligare ett par lokaler.

Lappljung är känd från alla socknar utom Härjedalen/Åsarne. Den är påvisad i 197 rutor med en för en anspråkslös fjällväxt typisk fördelning: NV 91%, NÖ 46%, SV 49%, SÖ 8%. Att dessa siffror genomgående är högre än de för krypljung hänger samman med att den senare arten inte tycks växa på nivåer under ca 600 m.