Först uppgiven av Birger (1908a). De äldre botanisterna höll inte isär toppdån och pipdån.

Lokaler för den förmodat inhemska populationen är klippor och rasmark i brantberg, älvbrinkar samt icke översvämmade, grusiga stränder vid sjöar och åar. Arten uppträder också som ogräs i trädgårdsland och är i övrigt kulturspridd längs vägar och vid gårdar och fäbodar. Den förekommer också vid myrstackar.

Höjdgräns 800–900 m: Hamrafjällets SV-branter i subalpin region (Smith 1920, Nilsson 1976).

Jfr pipdån. Endast blommande exemplar har registrerats av mig. Cedergren (1916) uppger en form med vita blommor från Hede Orrstädjan (17D 9f). Det är troligt att det finns en inhemsk population, som främst växer i brantberg, älvbrinkar och på stränder. På dessa lokaler blir exemplaren sällan högre än 20–30 cm, och flertalet blad och blommor sitter i stjälkens topp. När toppdån uppträder som ogräs på näringsrik mark blir växten högre och grövre och erinrar habituellt om pipdån. Blomkaraktärerna är dock skiljande.

Blommande toppdån har antecknats i 70 rutor. Utbredningens tyngpunkt ligger i SÖ: NV 8%, NÖ 10%, SV 19%, SÖ 32%. Arten är känd från samtliga socknar utom Storsjö och Härjedalen/Asarne. Bland lokalerna i brantberg kan, förutom de nämnda Hamrafjället och Orrstädjan nämnas Tännäs: Ulvknätten (17C 6g 0- 2-, 1979, BD i UPS). Att arten skulle saknas i hela Storsjö liksom i ett lika stort område i norra
Vemdalen förefaller egendomligt. Men dessa områden har dock besökts av flera framstående florister, särskilt G. Cedergren, S. Kilander, Ö. Nilsson och H. Smith.