Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Som Kilander anmärker är de översta förekomsterna snölegor. Arten förekommer också i rasmarker och på sjö- och älvstränder. Dessutom växer höstfibbla på kulturmark såsom betesmark vid gårdar och fäbodar samt på vägkanter och stigar. Nilsson (1986) uppger i sin preliminära presentation att svart höstfibbla är kalkgynnad, men noggrannare studier är behövliga.

Höjdgräns 1394 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955).

Höstfibbla varierar främst med avseende på holkens hårighet och bladens flikighet. Birger (1908a) räknar upp lokaler för två former: var. taraxaci och var. asperior, svart höstfibbla respektive gulbrun höstfibbla. Båda finns säkert fortfarande i landskapet, men inga försök har gjorts att hålla isär dem. Gränserna dem emellan förefaller inte helt tydliga.

Höstfibbla är mycket vanlig i landskapet, känd från alla socknar och från 342 rutor med fördelningen NV 74%, NÖ 77%, SV 72%, SÖ 85%. Arten torde finnas i alla eller nästan alla rutor, men den kan ha förbisetts i sådana som endast besökts tidigt på sommaren.

Bland mina fåtaliga belägg (i UPS) finns ett som möjligen kan föras till var. taraxaci, Storsjö: sydsluttningen av Nörder-Hållfjället (18D 0e 0- 4-, 1988).