Första fynd
Först uppgiven av Sjöstrand (1833).
Ekologi
Det äldre namnet stormsippa har en anknytning till växtplatserna: vindblottor och andra torra, vindexponerade biotoper, såsom vittringsgrus på berghällar och flyttblock.
Höjdgräns 1600 m: Helagsfjället (Smith 1920). Detta är möjligen en avrundad siffra: Kilander (1955) anger höjdgränsen till 1477 m. Smith anger också, utan höjdsiffra, en lägsta iakttagelse: Tännäs: Grönvålen i region subalpin (18C 2c), vilket motsvarar 820–880 m. Inom detta intervall ligger också följande lokal: Storsjö: Biskopsån nära utloppet (18C 6c 1- 4-, 870 m, !).
Utbredning
Arten, som är inskränkt till Storsjö, Ljusnedal, Tännäs och Hede, är funnen i 55 rutor med fördelningen NV 39%, NÖ 7%, SV 1%, SÖ 0%. Den sydligaste lokalen, tillika den sydligaste i Sverige, ligger på Sånfjällets NÖ topp (17D 2g, Arwidsson 1930, återsedd där 1972, !). Redan Fristedt (1854) fann Diapensia lapponica på Sånfjället. Under inventeringen påträffades fjällgröna i Särvfjället N om Hede, rapporter saknas dock ännu från Vemdalsfjällen.
