Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Ett folkligt namn är gullstjärna (Modin 1911).

Gullbräckan är starkt kalkgynnad. Den gynnas också av rörligt markvatten och växer bl a vid snölegor, på grusrevlar vid älvarna och i sluttande rikkärr. Ibland ses den på ganska torra lokaler, t ex på lättvittrade flyttblock. Den kan också kolonisera nybrutna diken och vägslänter i kalkrika områden. Här kan det bli massförekomster som t ex vid vägen på Flatruets nordsluttning mot Skärkdalen.

Höjdgräns 1328 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Min lägsta notering är 530 m: Storsjö: Gutedans S strand (18D 3e, !).

Liksom hos stjärnbräcka varierar blomfärgen avsevärt, men inga systematiska studier har gjorts över formernas utbredning och frekvens. Som särskilt sällsynt nämner Kilander (1955) f. aurantia, som är orangegul med rödgul stiftbas. En lokal med tre olika färgformer är Tännäs: Tällbergsbäcken vid landsvägen (17C 5i 2- 2-, !). Den vanligaste torde vara en form som har gula kronblad med orange prickar.

Funnen i 67 rutor med förekomster i NV (54%) och NÖ (4%). Arten är påvisad i Storsjö, Vemdalen, Ljusnedal och Tännäs. Lokalen i Vemdalen är något osäker: den är inte registrerad hos Birger (1908a). Å andra sidan finns ett belägg i S (nära byn Vemdalen, 1893, FLB). Denna lokal är troligen landets sydligaste.

Ett dubiöst belägg uppges vara taget i Linsell: Hovärken, 1875, A. Berg i LD. En förekomst på detta torra, kalkfattiga och välbesökta fjäll är osannolik. – Hulténs atlas (1971) upptar ett par prickar vid Ljusnan nedströms Linsell. Närmare uppgift om bakgrunden saknas. De dubiösa lokalerna är inte medtagna på min karta.