Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Långås skans" [i Hede].

Fågelstarr, som ärkalkgynnad, förekommer både på torra och våta lokaler. De förra är ofta sydväxtberg eller sydvända, glesbevuxna gräsbackar och vägslänter; de senare utgörs av måttligt blöta rikkärr.

Höjdgräns 975 m: Hamrafjället (Kullman 1971).

Växten kan i rikkärr bli grov, hög (20–25 cm) och bredbladig (Nilsson 1976); jfr belägg i UPS från Storsjö: Skärvagsdalen (18C 4i, 1975, ÖN).

Fågelstarr är känd från Storsjö, Vemdalen, Ljusnedal, Tännäs, Hede, Linsell, Sveg och Älvros. Antalet rutor är 46. Huvudförekomsterna ligger i Härjedalens kalktrakter i nordväst: NV 25%, NÖ 12%, SV 8%, SÖ 3%.