Beträffande utseendet, se under härjedalsgröe. Jämtlandsgröe är hybriden mellan Poa alpina f. vivipara och Poa flexuosa, se vidare i ett av Nannfeldts klassiska Poa-arbeten (1937a).
Första fynd
Först uppgiven av Smith (1920) men förebådad redan 1883 vid ett sammanträde i Botaniska sällskapet i Stockholm, då S. Almquist (1883) talade om en från Poa stricta avvikande form, som var allmän i den översta delen av region alpin på Jämtlands och Härjedalens högsta fjäll. Thedenius samlade jämtlandsgröe redan 1836 vid Gröndörren i Storsjö (18C 5h, i S).
Ekologi
Arten växer oftast nära topparna av både kalkrika och kalkfattiga fjäll. Lokalerna är ofta fuktiga av sippervatten, och underlaget är i regel rikt på grus.
Höjdgräns 1740 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955). Lägsta lokal är möjligen Storsjö: Torkilstöten (18C 5i, ca 1040 m, Smith 1920).
Utbredning
Jämtlandsgröe är känt från Storsjö och Tännäs. Lokaler finns i 4 rutor.
Lokaler
Här kan upprepas att det finns en isolerad lokal (Sveriges sydligaste) på Stor-Skarven i Tännäs (17C 9e, EN i S) och att den östligaste växtplatsen ligger i Storsjö: Blåfjället (18D 6b, Smith 1920).
På fyra av de tidigare publicerade lokalerna har arten återsetts efter 1965 (alla i Storsjö)'. Bullfjället (18C 5d, ÖN), Helagsfjällets glaciärdal (BD i UPS), Isengälta, stortoppens SV-sluttning (18C 4d 1- 1-, BD i UPS) och Skarsfjällets sydbrant (18C 3d 3- 2-, BD i UPS). De båda senare kollekterna är granskade av Olof Rune och Stefan Ericsson.
En lokalförteckning jämte utbredningskarta publicerades av Nannfeldt (1937a).