Först uppgiven av Sjöstrand (1833) som R. Crista galli β minor.

Skallrorna påträffas både i naturlig och kulturinfluerad miljö: lågalpina kalkpåverkade ängar, stränder av sjöar och älvar, kulturpåverkade ängsmyrar, gräsmark vid fäbodar och på vägkaner. Arten finns både i kalkrik och kalkfattig miljö.

Höjdgräns 1190 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955, subsp. groenlandicus). För subsp. minor anger Kilander ca 900 m.

Inom arten påträffas vissa extremer. Dels sådana som har stödblad med endast svagt utvidgad bas och grunt tandade-naggade blad, dels exemplar med dessa blad starkt utvidgade nedtill och med långa sylvassa tänder. De förra representerar då subsp. minor, de senare motsvarar subsp. groenlandicus (ev. som art). Försök att avgränsa dessa underarter från varandra har gjorts av Nilsson (1976, 1986, med illustrationer). Problemet är att många exemplar enligt min mening intar en mellanställning med avseende på skärmbladens utseende.

Gunnar Samuelsson, som granskat åtskilliga kollekter i t ex UPS, ger också uttryck åt osäkerhet genom att på arken göra anmärkningar av typen "Rh. minor f. ad groenlandicum accedens" etc. Det vore intressant och säkert givande med en statistiskt upplagd jämförelse av t ex högfjälls- och låglandspopulationer och med utredning av det diagnostiska värdet av fodrets färg, förekomst av gula eller violetta överläppständer, förekomst eller avsaknad av bruna strimmor på stjälken och behåring på stjälkens nedre del.

Kollektivarten har noterats i alla socknar och i 309 rutor med den jämna fördelningen NV 73%, NÖ 76%, SV 67%, SÖ 72%.

Av ÖN bestämda exemplar av subsp. groenlandicus finns i UPS från Tännäs: Skenören (18C 0d–e, 1976) och Storsjö: Vargtjärnstöten (18C 6i, 1976). Av subsp. minor finns i UPS bl.a. kollekter av Nannfeldt (exemplar från Hamrafjället 1935). Av subsp. minor kan också nämnas en kollekt från Linsell mellan Svartåsvallen och Glöte (16D 8f, 1968, BD i UPS).