Först uppgiven av Sjöstrand (1833) som Carex alpina.

Arten är kalkgynnad och ses ofta i kalfjällets Dryas-hedar. Arten växer också bl a i rasbranter, bäckraviner och på klipphyllor. Taigastarr är troligen också kalkgynnad och förekommer mest i fuktigare miljöer, t ex i fuktiga snår och strandskogar vid åar och bäckar i fjällnära terräng.

Höjdgräns 1252 m: Stora Helagsstöten (Kilander 1955, subsp. norvegica).

Både subsp. norvegica, fjällstarr, och subsp. inferalpina, taigastarr, ibland behandlade som arter, förekommer i landskapet. Ibland är enskilda exemplar svåra att hänföra till endera underarten. En bra karaktär är de hårlikt förlängda papillerna i fruktgömmets övre kant på subsp. norvegica (lupp krävs).

Kollektivarten är känd från Storsjö, Vemdalen, Ljusnedal, Tännäs, Hede, Linsell, Sveg och Överhogdal. Antalet rutor med fynd är 99, och fördelningen för kollektiv-arten är NV 51 %, NÖ 24 %, SV 16 %, SÖ 3 %. Försök har gjorts att hålla isär underarterna i fält, men osäkerheten är stor, speciellt i gränsområdet mellan fjäll och skogsland. Enligt fältprotokollen är subsp. norvegica inskränkt till Storsjö, Ljusnedal och Tännäs i den nordvästra kvadranten, där den antecknats i 39 rutor. Motsvarande siffror för subsp. inferalpina är 32.

Publicerad i floran som fjällstarr/taigastarrr Carex norvegica.

Endast ett fynd av subsp. norvegica faller utanför det för underarten angivna området: Sveg: vid Digerbäcken 1,5 km N om Knätten (fäbod) (16E 9d 4- 4-, 410 m. 1986, BD i UPS). Exemplaret överensstämmer inte helt med sådana som t ex växer i fjällsippshedar på kalfjället, men de förlängda papillerna på fruktgömmet tyder på subsp. norvegica. – En annan utpostlokal (subsp. inferalpina) ligger i Överhogdal: SV-sluttningen av Frägnberget vid en bäck i gammal granskog (17E 2i 4- 4-, 1986, BD i UPS). Från denna socken (utan närmare precisering) föreligger även en kollekt tagen 1843 av Beurling & Lagerheim (GB, LD, S).