Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Från Kålsätt till Wiken".

De flesta lokalerna utgörs av vägkanter, järnvägsområden, gångstigar samt älvstränder bland sand och småsten. Av utbredningskartan får man intrycket att arten har kommit från sydöst och att den spritts längs landsvägarna. Arten är troligen oberoende av kalk. Möjligen kan käringtand vara ursprunglig i några brantberg, t ex Tännäs: Tällberget (17C 5i, !), Sveg: Bådhushammaren (16E 7d, !),Duvbergshammaren (16E 7e, !, även Birger 1908a).Det är dock svårt att avgöra om arten verkligen är ursprunglig på dessa lokaler eller om den spritts dit från vägkanter i närheten.

Höjdgräns 820 m: Tännäs: vid Walles fjällhotell (18C 0f 3-0-, Nilsson 1976).

Det är inte utrett vilka raser av denna formrika art som förekommer i Härjedalen. De fåtaliga kollekterna i våra herbarier gör dock ytligt sett ett mycket homogent intryck.

Funnen i 62 rutor med fördelningen NV 4%, NÖ 9%, SV 10%, SÖ 35%. Socknar med fynd: Storsjö, Vemdalen, Ljusnedal, Tännäs, Hede, Linsell, Sveg, Överhogdal, Älvros och Lillhärdal. Förekomsten i Storsjö upptäcktes 1993 vid landsvägen nära gränsen mot Jämtland (kartans nordostligaste lokal).

Beträffande kartans västligaste lokal i Tänndalen meddelar Gunnar Odencrants att arten kommit dit med ett lass jord från Hede.