Först uppgiven av Hisinger (1820). Detta fynd (i Älvros) har dock senare ansetts tillhöra grönvide S. phylicifolia se Birger (1908a). Första säkra uppgift ges av Thedenius (1839).

Risvide är bundet till kalk och förekommer rikligast i alpina och subalpina extremrikkärr och på andra fuktiga lokaler, såsom i deltaområden och utefter bäckar i kalkrika områden.

Höjdgräns 1075 m: Storsjö Jalketsåjja (18C 6g,Kilander 1955). Den lägsta noteringen är 510 m: Storsjö Ljungans inlopp i Över-Grucken (18D 3e 3- 4-, !). I Hede Lill-Rånden, ca 1 km N om dess utlopp i Rånden (17D 1e 1- 0-, !) växer risvide på ca 520 m.

Bladstorleken är mycket varierande och håller sig inte alltid inom det intervall som anges i våra bestämningsfloror (ofta 2,5–3 cm). Ett särskilt småbladigt exemplar samlades på Vargtjärnstöten i Storsjö (18C 6i 1- 2-, augusti 1965, BD i UPS). Här är de största bladen 1,7 cm långa.

Hybrider med S. herbacea, S. lapponum och S. reticulata.

Funnen i 52 rutor och i socknarna Storsjö, Ljusnedal, Tännäs, Hede och Linsell. Utbredningen är nästan helt koncentrerad till nordvästra Härjedalen (NV 40%, NÖ 3%, SV 4%, SÖ 0%). De kalkfattiga områdena åt söder och sydost torde vara en effektiv barriär mot expansion bortom artens nuvarande sydgräns i Sverige. På den norska sidan finns dock sydligare växtplatser.

Kartans sydligaste lokaler, tillika de sydligaste i Sverige,ligger i Linsell Häggingåsen (16D 6e, 1900, EN i UPS) och Häggingens nedre lopp (16D 6f, 1959, Sjörs brev). Den sistnämnda lokalen är troligen överdämd i samband med att Lofssjömagasinet bildades.